Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Somliga hade svårt att dölja sin skadeglädje efter Wireds avslöjande (14/4) om det haussade, fast enligt vissa störiga, Brooklynbandet Geese.
I tidskriftens artikel häromveckan framgick att fjolårets framgångar med albumet ”Getting killed” inte enbart var ett resultat av entusiasmerande rockmusik. De hade också triggats av så kallad ”narrativ pr”.
En marknadsföringsbyrå hade, med hjälp av ett nätverk av anonyma sociala medier-konton, manipulerat algoritmerna för att simulera en organisk Geese-hajp. Grundarna av byrån ifråga hade själva skrävlat i en podd om hur de skapar trender genom att försöka styra snacket i kommentarsfälten.
Då gick det en susning av hånfull lättnad genom åtminstone delar av flödet. Bandets kvalitets- och coolhetsstämpel har varit omdebatterad, men nu verkade det alltså handla om en … ”psyop”? Jag visste det!
På många sätt är internetdramat kring rockens eventuella räddare en oemotståndlig story för en tid när vår gemensamma verklighetsuppfattning ständigt naggas i kanten.
Den en gång i tiden så pigga idén om att autenticitet är en konstruktion, vilket innebär att varken Milli Vanilli eller Idolvinnare är mindre äkta än någon annan, har förlorat sin spänst och relevans
Så här sent på jorden har poprelativismen gått varvet runt. Den en gång i tiden så pigga idén om att autenticitet är en konstruktion, vilket innebär att varken Milli Vanilli eller Idolvinnare är mindre äkta än någon annan, har förlorat sin spänst och relevans.
När musikindustrin själv bejakar en AI-genererad framtid, utan störningsmoment som mänskliga upphovsmakare eller självständiga artister, är det inte konstigt att drömmen om ofiltrerad garagerock och sovrumspop lever. Det är tröttsamt att läsa om köpta strömningar och fejkade artister på Spotify.
Ingen gillar ”astroturfing”, det vill säga utstuderat lurendrejeri för att ge sken av en gräsrotsrörelse eller fankultur som inte finns.
När coolhet och dess motsats inte avgörs av namnkunniga smakdomare, utan på ett digitalt slagfält, finns det ju många fällor och genvägar.
Samtidigt har uppmärksamhetsekonomin skapat en tuff terräng för musiker med äkthetsanspråk. Åtminstone om de vill ha fler lyssnare än de närmast sörjande. När coolhet och dess motsats inte avgörs av namnkunniga smakdomare, utan på ett digitalt slagfält, finns det ju många fällor och genvägar.
Men den här kritiska medvetenheten, eller om den stavas misstankens hermeneutik, gör något med oss. När det inte går att läsa en nyhet, se ett videoklipp eller lyssna på en låt, utan att tvångsmässigt undra om det är fejk – hur ska vi gå vidare? Utan att börja låtsas som att vi inte blir manipulerade.
När musikjournalisten Alex Pappademas i GQ nyligen (19/4) rapporterade från bandets spelning på Coachella skojade han om sin roll i Geese-hajpen. Samtidigt resonerade han kring varför det kan vara lugnande att läsa Wired-artikeln. Idén om att ett rockbands popularitet kan fabriceras via anonyma konton är ett symptom av hanterbar storlek på ett i grunden ohanterligt stort problem: ”Något vi kan greppa när vi försöker bearbeta vad som egentligen är en existentiell jordbävning, för att sedan återgå till arbetet.”
Avslöjandet om Geese gjorde kanske ingen höna av en fjäder, utan var en intressant inblick i hur vår musiklyssning påverkas av sociala plattformar.
Men slutsatsen att bandets stora lyssnarskara, utsålda konserter och kritikernas hyllningar skulle kunna förklaras i termer av en psykologisk påverkanskampanj bidrar till mer förvirring än musik.
Läs mer:
Cameron Winters solodebut är ett av veckans bästa album
