Under krigets första vecka larmade USA:s AN/FPS-132-radar i Qatar omedelbart USA:s allierade så snart en ballistisk missil avfyrades från Iran. Systemet, med en räckvidd på drygt femhundra mil, ”ser” allt som händer i atmosfären mellan Cypern och Sri Lanka. En annan grundbult i Israels luftvärn var USA:s radar på den jordanska flygbasen Muwaffaq. De data Israels antirobotpersonal fick från dessa källor gav israeler i landets centrala delar drygt åtta minuter på sig att nå skyddsrummen, mer än nog för de flesta.
Bägge dessa miljardanläggningar har de senaste dagarna satts ur spel, kanske för gott, av iranska självmordsdrönare värda ett par hundra tusen kronor styck, uppger medier. Resultatet, för israeliska civila, är en mycket kortare varningsmarginal, mindre än två minuter mellan larm och nedslag. Israeliska militärkällor vägrar bekräfta uppgifterna om de iranska fullträffarna, men folk har märkt att de har mindre tid på sig och störtar iväg med fall och skador som följd.
Den förstörda radarn i Jordanien var en del av USA:s THAAD-system, dess mest avancerade vapen mot inkommande ballistiska missiler. THAAD, som skjuter ned missilerna högt uppe i atmosfären, är ett rörligt system monterat på ett tiotal lastbilar, där varje fordon utgör ramp för ett femtiotal luftvärnsrobotar. THAAD är modernare och effektivare än sin föregångare Patriot, som nu moderniseras i samarbete med europeiska Nato-medlemmar.
Israels försvar mot ballistiska missiler, dels Arrow 3 – som slår ut missiler utanför atmosfären – och Arrow 2, som gör det närmare jorden, har av allt att döma varit mycket effektiva. Men i motsats till det förra kriget mot Iran i somras offentliggör Israel inte träffprocenten. Iran har de senaste dagarna avfyrat en femtedel så många missiler mot Israel som under krigets första dygn. Detta beror delvis på att Iran just nu anser att attacker mot gulfstaterna ger bättre utdelning, men också på att Israel slagit ut flera hundra iranska missilramper.
