Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
CMAT, Katy J Pearson
Fållan, Stockholm
Clara Mary-Alice Thompson, eller CMAT som hon kallar sig som popstjärna, har tillbringat sin dag i Stockholm på ABBA-muséet. Det är inget unikt för turnerande utländska artister, snarare har det blivit en sådan klyscha att man som van konsertbesökare önskar sig artister med något större fantasi i sin huvudstadssightseeing.
Däremot får man ge Thompson att hon gör något ovanligt roligt av klyschan. ”CMAT är ungefär som ABBA – men deprimerade. Och med lite sämre låtar” konstaterar hon med dräpande självironi. En av många underhållande kommentarer under kvällen. Thompson är precis så tilltalande tramsig som behövs på en måndagskväll i slutet av mars. Smickrar publiken, får den att göra små synkroniserade danser, gör en flamsigt showig presentation av det storbandet. Och så vidare. Det är trivsamt, helt enkelt. Kanske inte omstörtande, men oavbrutet charmigt.
CMAT:s scenshow är så vass att den nästan överskuggar Thompsons ambition att rent musikaliskt gifta samman pop med countryvemod. En på pappret svårförenlig kombination, men som åtminstone fläckvis fungerar förvånansvärt bra.
Hon inleder oväntat mörkt och dramatiskt, med det ödesmättat pianodrivna ”Janes Joplining”, men den är inte särskilt representativ för konserten i stort. Thompson har berättat att hennes höga produktionstakt beror på att hon skriver låtar i princip hela tiden. Det märks. Det finns något flödande och lätt över hur den söta musiken lekfullt bara bubblar ur henne, samtidigt som det finns gott om sälta i texterna. Kanske allra tydligast i minihitten ”Take a sexy picture of me”, om sexualisering av barn.
På scen, med ett mer koncentrerat urval av låtar, slår den höga produktionstaktens baksida, ett något ojämnt låtmaterial, heller inte lika tydligt tillbaka på CMAT. Såväl ”When a good man cries” som ”Have fun!” är utmärkta poplåtar, där Thompson låter som Lily Allen i cowboyhatt eller en ironisk europeisk Tori Amos.
I ”Tree six foive”, med ett inledande försiktigt discosväng, kommer hon till och med nära museibandet hon tidigare jämfört sig med. Särskilt när den föregås av en cover på de svenska giganternas ”Thank you for the music”.
Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Mattias Dahlström
