Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
I veckan rapporterade DN (24/5) om konsekvenserna av att Sida inte förlänger stödet till hjälporganisationen Islamic Relief. I Liban i södra Etiopien är internflyktingarna helt beroende av svenska biståndspengar för att hålla sig själva och sina svältande barn vid liv.
Vi får läsa om Bahasan, ett spädbarn som kräks upp sin mjölkersättning. Och om barnen som avvisas, eftersom man bara har råd att hjälpa de akut undernärda, de tysta och lealösa.
Vid ett tillfälle i texten ställer reportern en retorisk fråga – hur det kommer sig att Abiy Ahmed, som belönades med Nobels fredspris, inte förmår hjälpa de mest utsatta?
Medan 20 miljoner etiopier hotas av svält ägnar han sig nämligen åt att bygga ett palats värt tio miljarder dollar
Svaret är naturligtvis att Abiy Ahmed inte vill hjälpa dem. Medan 20 miljoner etiopier hotas av svält ägnar han sig nämligen åt att bygga ett palats värt tio miljarder dollar. Det är mer än hälften av Etiopiens årliga budget.
Det finns knappast en bättre bild för det jag vill komma åt: att det bakom svält, precis som krig, finns en politisk vilja. I Etiopien finns det dessutom en lång historia av att använda svält som vapen mot den egna befolkningen. Senast det skedde, under inbördeskriget i Tigray 2020-2022, attackerade etiopiska och eritreanska trupper boskap, grödor och bevattningssystem, samtidigt som matleveranser till området blockerades. Hundratusentals dog.
Att använda svält som vapen är inte unikt för Etiopien. Tvärtom verkar det ha normaliserats som ett inslag i den senaste tidens krig och folkmord. I skrivande stund hotas 25 miljoner av svält i Sudan, samtidigt som matleveranser bränns och blockeras. Här bör man kanske också nämna att Abiy Ahmeds regering anklagas för att militärt stötta den folkmordsanklagade sudanesiska milisen Rapid Support Forces.
I Ukraina förstör Ryssland systematiskt landets jordbruk, och säljer tonvis med stulet spannmål – bland annat till Israel, som i sin tur svälter Gaza. Gaza är det grövsta, mest konkreta exemplet på när mat blir ett vapen. Efter att ett israeliskt-amerikanskt samarbete tog över matleveranserna till Gaza berättar ögonvittnen och visselblåsare om att israeliska och amerikanska soldater skjuter skarpt mot hungriga Gazabor som har tagit sig till utdelningsplatserna. Tusentals har dödats och skadats. Läkare utan gränser kallar systemet för en dödsfälla.
Men hur ser den svenska regeringens politiska vilja ut? Man drar tillbaka bidraget till Islamic Relief på ytterst tveksamma grunder. Sida riktar ingen kritik mot verksamheten men att två anställda, enligt Centrum mot våldsbejakande extremism, ska ha anhöriga med opassande åsikter eller kopplingar räcker för att avsluta samarbetet helt. Allt i enlighet med den så kallade ”försiktighetsprincipen”, som ska garantera att pengarna inte hamnar hos ”terrorister och islamister”.
Samtidigt har man enligt migrationsminister Johan Forssell varit ”väldigt pådrivande” i att initiera samtal med talibanerna för att de ska ta emot tvångsutvisade medborgare. Man övervägde av samma anledning att ge biståndspengar till HTS i Syrien, en organisation med rötter i al-Qaida. Kanske borde regeringen framför allt applicera försiktighetsprincipen på sig själva.
I övrigt har Sverige omfördelat 100 miljoner kronor i bistånd till Somalia med återvändandet som motiv – bland annat har pengarna gått till projekt nära Somalias premiärminister. Och i april i år reste migrationsminister Johan Forssell till Etiopien för att diskutera – vad annars? – migration och återvändande.
Det är inte orimligt att fråga sig om det i stället är här svenska biståndspengar kommer att hamna. Inte hos barnen i Liban, som med all säkerhet kommer att dö utan fortsatt stöd. Utan i fickorna på en regering som massakrerar och svälter sin egen befolkning, samtidigt som den smäller upp lyxpalats.
Läs mer:
Vem ska hjälpa Bahasan när svenska stödet försvinner?
Judith Kiros: När kriget kommer försvinner källkritiken