Bara vara vänner
I en serie artiklar undersöker olika skribenter vänskap i det tjugoförsta århundradet.
När en vän berättar att de väntar barn sker två naturliga reaktioner. Den första är den officiella reaktionen, och den är att man blir glad och förväntansfull och rörd. Den är inte osann, men den kompletteras nästan alltid av den andra reaktionen, som kommer på vägen hem, när man är själv och det stora tillkännagivandet landar. Den reaktionen är småsint, självupptagen och ledsen, och sker när man inser att inget någonsin kommer bli detsamma igen.
Förra året fick två av mina närmsta vänner barn inom loppet av några veckor. Det var stort och omvälvande och häftigt, och samtidigt: en oåterkallelig brytpunkt. Vår ungdom var över, och med den vänskapen som format den tiden av våra liv.
Det tog ganska lång tid för mig att hitta mina människor. Jag har inga vänner från skoltiden och jag har aldrig förstått de som är nostalgiska över barndomen. Det bästa som hänt mig är att bli vuxen. Mina vänner hittade jag på dansgolv, i dj-bås och på efterfester. Och senare på jobbet: i lunchrum och på redaktionsgolv fann jag de som blev mitt folk.
Vi var tjugo-någonting och hade inga måsten, eller om vi hade det så kändes det inte som måsten. Jag hade kunnat stanna där för alltid.
Vi jobbade tillsammans, festade tillsammans, sov på varandras soffor och vaknade med dunkande huvudvärk och skrattet fortfarande i halsen. Vi var tjugo-någonting och hade inga måsten, eller om vi hade det så kändes det inte som måsten. Jag hade kunnat stanna där för alltid.
Men så hände något hemskt som tydligen drabbar oss alla: vi växte upp. Partners kom in i bilden. Män som jag först var skeptisk mot men sedan accepterade och till slut började tycka om var där för att stanna och prioriteringar skiftade.
Plötsligt inhandlades inte dagen-efter-piller utan ägglossningstest, och vänskapen förpassades till en aw varannan vecka, eller kanske en lunch på stan, och oftare än inte sköts våra träffar upp både en och två gånger innan de blev av.
Jag vet att jag som 34-åring inte enligt några regler kan räknas som ungdom längre, men jag blev ändå chockad när mina vänner började gå vidare och jag blev kvar.
Mina vänners växande magar blev en påminnelse om allt som var på väg att förändras. Aldrig igen skulle vi lifta över en grekisk ö tillsammans. Aldrig tillbringa en hel dag i sängen med att se alla avsnitt av ”Is it cake?” på Netflix. Vad skulle hända med vår vänskap då?
Charli XCX:s album ”Brat” blev ett kulturellt fenomen för att hon perfekt kapslade in komplexiteten i att vara en kvinna i 30-årsåldern i dag. Att älska en körig utekväll, känna sig som en gudinna och en rockstjärna, vara avundsjuk och osäker, försöka bearbeta sitt generationella trauma och just: Att se sina vänner få barn och ifrågasätta var man själv befinner sig i livet.
På ”I think about it all the time” sjunger hon om hur banal hennes karriär känns när hon träffar sina kompisars barn första gången. Men är hon beredd att ge upp sin frihet för att bli mamma? Vad kommer hon gå miste om, om hon inte gör det? De nyblivna föräldrarna i Charlis liv strålar. De är samma personer som innan, men ändå inte.
”Now they both know these things that I don’t”, sjunger hon.
Jag älskade bebisarna men jag hatade att jag inte kunde vara med. Vi hade ju delat allt? Och nu delade de något som jag inte kunde följa med på
Mina vänners gravidmagar blev till slut bebisar. Små, rosa och lena, med huvuden som knappt satt fast på kroppen. Jag älskade bebisarna men jag hatade att jag inte kunde vara med. Vi hade ju delat allt? Och nu delade de något som jag inte kunde följa med på.
Nu vet de båda saker som jag inte vet.
Jag gick från mötena med dessa nyblivna små människor och kunde bara tänka på mig själv. Jag ville ge mig ut på stan och bli befruktad. Omedelbart, av vem fan som helst! Bara jag kunde få följa med på denna nästa del av livet.
Nu hade de ju allt. Familjen, den rosa bebisen och vännerna vars barn deras egna skulle växa upp sida vid sida med
Medan de var mammalediga ihop och pratade babysim och sovtider grodde en ful och gyttjig avund i mig. Så varmt det måste vara i deras gemenskap. Nu hade de ju allt. Familjen, den rosa bebisen och vännerna vars barn deras egna skulle växa upp sida vid sida med.
Allt jag hade kändes meningslöst och dumt.
Jag började räkna bakåt för att se hur snabbt jag kunde komma i kapp. Om man är gravid i nio månader, och kanske ändå ska vara ihop med någon i två år innan man skaffar barn, om jag då går på riktigt många dejter och träffar någon redan denna månad, då kan jag ha en bebis inom cirka … tre år?
Hur jag än räknade på det låg jag hopplöst långt efter.
Milestone anxiety är ett populärpsykologiskt begrepp som myntats för att beskriva känslan av att inte vara i fas med livet. Ångesten drivs av att jämföra sig med andra och triggas av idén att livet är en rad milstolpar som ska uppnås på utstakad tid.
Ett problem med milestone anxiety, som den mesta ångest, är att den gör en extremt trångsynt och självupptagen. I det egna ältandet blir alla andras liv felfria, och man ser inte vad man själv har, utan bara vad man saknar.
Till slut var det en av mina nyblivna mamma-vänner som tröttnade på mig. Vi stod på tunnelbanan, hon med barnvagnen som nu blivit en självklar tredje gestalt i vårt umgänge, när jag beklagade mig över mitt tomma och tråkiga liv.
”Nu får du lägga av! Jag har en skrikande bebis och fett hår. Ingen här tittar på mig och undrar vart jag är på väg. De tittar på dig!”
Jag hade varit så upptagen med hur ensam och utanför jag var, att jag missat att allt inte blev perfekt
Jag blev lite överrumplad av att bli avbruten i min självömkan. Jag hade varit så upptagen med hur ensam och utanför jag var, att jag missat att allt inte blev perfekt när man till slut kunde bocka av kärnfamilj på listan. Kunde det finnas något i mitt liv som fick henne att känna sig utanför?
Jag hade krampaktigt försökt bevara hur våra relationer såg ut för tio år sedan och förstod inte att det riktiga testet var om vi kunde hålla fast vid varandra, även när livet drog oss åt olika håll.
Mina vänner är mammor nu, och de vet något som jag inte vet. Men jag vet att de älskar mig (även om de älskar sina bebisar mer).
Läs fler artiklar i serien om vänskap:
Samuel Levander: När ska vi hinna bara vara vänner?
David Thurfjell: Fin gubbvänskap kan vara omgärdad av tystnad
Silas Aliki: Staten och kapitalet gillar inte vänskap
