Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det började med ett djärvt tärningskast: ryska flygvapnet ingrep i Syrien 2015 för att rädda Bashar al-Assads regim. Vågspelet föll väl ut. Ryskt flyg och iransk trupp kunde gemensamt staga upp Assads välde, och inte gjorde det något att islamistrebeller klängde sig kvar i ett litet hörn av landet.
Framför allt växte Rysslands regionala inflytande dramatiskt. Mellanösterns härskare imponerades av det handgripliga stödet till diktatorskollegan i Damaskus. Putin var tydligen en man som menade allvar! Även USA-allierade ledare kunde dessutom uppskatta att det fanns alternativ och från ryssarna slapp man ju allt gnäll om mänskliga rättigheter.
Vid G20-mötet i Buenos Aires 2018 klev Putin demonstrativt fram och highfivade flinande Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman, utfryst av västländerna efter styckmordet på dissidenten Jamal Khashoggi. Blodiga händer? Jag också!
Från ryssarna slapp man ju allt gnäll om mänskliga rättigheter.
Detta var en ledare som Mellanösterns prinsar och presidenter förstod sig på, och efter succén i Syrien skred han fram bredbentare än någon amerikansk cowboy. Besökarna köade till Kreml och Putin solade sig i stormaktsglansen.
Men sedan kom krigen.
Invasionen av Ukraina våren 2022 mötte inga väldiga protester i Mellanöstern. Vad som dock förvånade regionens ledare var hur inkompetent Ryssland uppträdde. Efter att i flera år ha struttat runt på världsscenen och spänt musklerna satt Putin plötsligt på ändan med häpen min och blåtira, och hans krigsmakt fick kämpa för varje meter ukrainsk mark.
För att rädda läget tvingades Ryssland vända sig till Iran, som man redan samarbetade med i Syrien, för att be om drönare och robotar. Iran levererade, men till ett politiskt pris.
Det moderna Ryssland har nämligen alltid strävat efter balans mellan Mellanösterns blockbildningar. Gärna en god relation med Iran, men inte så god att Israel och Saudiarabien blir fientliga – eller vice versa.
Nu tippade vågskålen, lagom till nästa konflikt.
Gazakrigets utbrott den 7 oktober 2023 verkade först vara goda nyheter för Ryssland.
USA:s och Europas ovilja att tala klarspråk om israeliska krigsbrott, exempelvis svälttaktiken, krattade manegen för Kremls propaganda. Vad kunde bättre illustrera det ryssarna hade hävdat hela tiden, nämligen att folkrättsförsvaret i Ukraina bara var russofobiskt hyckleri?
Medan USA sände vapen och stoppade FN-resolutioner skärpte Ryssland därför radikalt tonen mot Israel. Moskvas diplomater plockade enkla poäng i arabvärlden och det globala syd, men klev samtidigt rakt in i den iranska ringhörnan.
Det skulle straffa sig, för Gazakriget stannade inte i Gaza.
Sommaren 2024 vände vinden i de konflikter som utlösts av 7 oktober-angreppet. Efter att ha krossat både Hamas och Gaza vände Israel blicken mot resten av Irans regionala nätverk. I september tog man kriget till Hizbollah i Libanon, inlett med exploderande personsökare.
När ett sargat Hizbollah till sist strök flagg i november 2024 följde nästa dråpslag för iranska och ryska intressen: islamistrebellerna stormade Damaskus och störtade Assads regim. Rysslands mest hundlikt trogne vän smet iväg till Moskva med svansen mellan benen och 2015 års intervention, Putins succé, förvandlades till fiasko i post scriptum.
Bara en pålitlig rysk partner fanns kvar, Iran. Ni kan aldrig gissa vad som hände sedan.
I juni 2025 angreps Iran av Israel och USA. Efter Gaza, Libanon och Syrien blev detta fjärde gången på två år som Rysslands hjälp inskränkte sig till arga uttalanden. 2015 års förtrollning var nu oåterkalleligen bruten: ingen i Mellanöstern kunde längre missta Ryssland för en viktig regional maktspelare.
FN-vetot och den ryska oljan ger fortsatt inflytande, men Moskvas Mellanösternpolitik har misslyckats. Den måste repareras om den ska kunna tjäna Putins regim.
FN-vetot och den ryska oljan ger fortsatt inflytande, men Moskvas Mellanösternpolitik har misslyckats.
I Syrien har diplomatkåren slitit hårt för att rädda ryska intressen, och även om Ryssland aldrig lär spela samma roll i Damaskus som tidigare har de gjort framsteg. Putin har två gånger skakat hand med Syriens nye president och de ryska baserna i Syrien är inte i aktivt bruk, men de är kvar.
Den stora frågan är dock hur Ryssland framgent ska förhålla sig till Iran, ett på många vis likasinnat land som nyss var en tung regional aktör men nu blivit israelisk-amerikansk slagpåse. Redan innan Iran angreps för andra gången av USA och Israel, den 28 februari, i ett krig som ännu rasar, måste röster ha höjts i Moskva för att ompröva relationen. Inte på det viset att man lär vilja bryta banden helt – därtill har Ryssland investerat alltför mycket i förhållandet, och ett stort grannland som Iran måste hållas nära – men för att återställa den balans som gick förlorad efter Ukrainainvasionen 2022.
Hur det ska gå till återstår nog att se. Men bli inte förvånad om Ryssland strax börjar söka nya arrangemang med Israel och går på charmoffensiv bland de arabiska oljemonarkierna.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Hur smart är det egentligen att sänka bensinskatten igen?
Aron Lund: Palmes mördare kom undan – nu bleknar minnet av utredningen bort
