Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Säga vad man vill om Sveriges vice statsminister, men när det gäller politisk teater är Ebba Busch (KD) vårt lands primadonna. Under presskonferensen fredagen den 8 maj bjöd hon på en föreställning som inte gick av för hackor.
”Är det nu det smäller?” frågade en reporter. ”Ja, nu sa det BOM!” svarade en lyckligt leende Busch. Hon har tydligen tröttnat på mesiga förhandlingar i Bryssel och Svenska kraftnät har fått i uppdrag att pausa investeringarna i förnyade elkablar till Danmark och se över investeringarna i riktning Finland. ”I Sverige tar vi nu samfällt kampen mot Bryssel.” BOM!
Vad sysslar hon med? Det låter som Ebba Busch försöker konkurrera ut Jimmie Åkesson och fånga de många EU-kritiska svenskar som utan tvivel finns, trots rekordhögt stöd för unionen i Sverige. ”The Busch administration” har tröttnat på EU-snack och försöker få igenom sin vilja genom att frysa elkablarna mot Danmark och Finland. Den skruvade logiken bakom en sådan strategi är nationalistisk.
Det låter som Ebba Busch försöker konkurrera ut Jimmie Åkesson.
I sak handlar hennes utspel om det så kallade ”europeiska nätpaketet”, som kommissionen lade fram i december. Förhandlingarna pågår för fullt och inte bara Sverige, utan också till exempel Frankrike, ogillar en hel del av lagförslagen. Kommissionen vill bland annat ha en mer centraliserad planering och tillståndsgivning för utbyggnad av gränsöverskridande elnät i EU. Sådan makt vill regeringarna i Stockholm och Paris inte släppa ifrån sig.
Den saken är inte avgjord, men ett annat kontroversiellt förslag är redan borta. Kommissionen ville att 25 procent av EU-ländernas överskott på så kallade flaskhalsavgifter skulle finansiera gränsöverskridande elkablar, men Sverige sa absolut nej och Ulf Kristersson hävdar att han löste den tvisten under EU-toppmötet i mars. ”Vår rätt att bestämma över flaskhalsavgifterna är säkrad”, jublade statsministern för två månader sedan.
Så enkelt är det inte, morrar Ebba Busch. Ingenting kan tas för givet, varnar hon. Enligt näringsministern har det dessutom dykt upp en ny knäckfråga som kräver ett tyngre svensk artilleri. Det handlar om användningen av de hisnande 85 miljarder kronor som svenska elkunder har betalat i flaskhalsavgifter till Svenska kraftnät och andra och som har samlats på ett konto i Riksgälden.
Bakgrunden till detta väldiga berg av pengar är en mycket svensk historia. Sverige är nämligen ett av endast tre medlemsländer – övriga är Danmark och Italien – som följer riktlinjerna om att elmarknaden i EU ska delas in i olika områden. Detta anses vara ett sätt främja konkurrensen och därmed öka energiproduktionen i EU, men till exempel Tyskland – som egentligen ska ha sju elområden – struntar i sådana propåer.
Sverige delades däremot in i fyra elområden redan 2011, och det berodde delvis på en tvist med Danmark. Nedläggningen av kärnkraftverket i Barsebäck hade lett till elbrist i södra Sverige och därför stoppades exporten, vilket upprörde regeringen i Köpenhamn. Danmark anmälde saken till kommissionen som förklarade att Sverige inte fick hindra den fria handeln med energi. Stockholm tvingades krypa till korset och gick med på kommissionens krav på nationella elområden.
Det handlar om användningen av de hisnande 85 miljarder kronor som svenska elkunder har betalat.
Sedan dess har Svenska kraftnät kunnat lägga nationella flaskhalsavgifter, som uppstår när priset på el i de olika svenska områdena skiljer sig åt, på hög. Pengarna ska egentligen användas för upprustning av det svenska elnätet, men Ebba Busch vill också kunna ge elstöd till privatpersoner och finansiera svensk kärnkraft. Slagordet under presskonferensen den 8 maj var att EU vill ”stjäla svenska elpengar”.
Ursäkta en vän av ordning, men det är inte sant. EU har ingen makt och ingen möjlighet att beslagta pengar som finns på ett konto i Riksgälden. Jovisst, om kommissionens idé skulle bli EU-lag – och 25 procent av överskottet på nationella flaskhalsavgifter finansierade gränsöverskridande kablar – skulle en del av pengarna gå till sådana projekt. Men då krävs först ett beslut av unionens medlemsländer och Europaparlamentet, och ett sådant förfarande kan knappast kallas stöld, utan en följd av hur EU-demokratin fungerar. Och ska man tro statsministern Kristersson har det förslaget alltså redan strukits.
Ebba Busch vill ändra på regelverket så att flaskhalsavgifter kan användas till kärnkraft, men sådant är lättare sagt än gjort. Allt som kan uppfattas som EU-finansierad kärnkraft leder till utdragna förhandlingar och i Bryssel har ingen glömt hur det slog gnistor mellan Frankrike och Tyskland för några år sedan, när regeringen i Berlin stoppade alla sådana förslag.
I Bryssel tror många att Sverige i stället kan få en speciallösning. Vårt lands läge är unikt, eftersom pengarna på Riksgäldens konto har uppstått på grund av att Sverige var först med att införa nationella elområden. EU är en kompromissmaskin som har löst betydligt svårare konflikter än så.
Om det inte går skulle Sverige ändå kunna använda de 85 miljarderna på ett sätt som den svenska riksdagen bestämmer. EU:s riktlinjer är luddiga och i värsta fall slutar det med en rättslig strid som avgörs i EU-domstolen, för så brukar konflikter i unionen avgöras. Och då gäller det att vara väl förberedd och ha goda argument. Den som gapar högst och hotar sina grannar lyckas däremot sällan driva igenom sin vilja i EU.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Högern gav sig på EU:s klimatpolitik – men näringslivet slog tillbaka
DN:s ledarredaktion: Hamburgare står mot sojafärs – så hamnade skolmaten mitt i kulturkriget
