Boklistan vecka 16: Proletärer, brevrenässans, retro, mer retro, kristenhet och extremretro

Ibland blir man överraskad. I dagarna utkommer en debutant på Albert Bonniers förlag: en 765-sidig proletärroman om skrivmaskinsfabriken Facit Halda i Svängsta, Blekinge. Företaget gick i konkurs 1992. Lena Ahlgren Johanssons roman ”Rotsaker” utgår från en återträff, tio år efter nedläggningen. Den mest kända Haldan i vår tid är nog den som Bruno K. Öijer alltid skriver på. Den gröna ”pansar-Haldan” är en omistlig del av vår litteraturhistoria.

■ ■ ■

Kollektivromaner om svenska industrier är inte särskilt vanliga i dessa dådens år. 2023 kom Nino Micks roman ”Vulcan”, om tändsticksfabriken i Tidaholm. Med tanke på att ytterst få betydande svenska, samtida romaner med realistisk ansats handlar om samtiden, så är detta kanske något som kommer att växa. Förklaringen är enkel. Två fabriksarbetare på 1970-talet är betydligt intressantare än tvåtusen AI-tekniker 2026.

■ ■ ■

En annan retrotrend är det faktum att de yngre generationerna vill ha sin kultur i fysisk form. P1:s kulturredaktion kan berätta att en hyrbutik för videofilmer har öppnat i Malmö. Den går bra. Bra går också fysiska filmer, fysiska böcker och fysisk musik. Jag hoppas att en butik för cd-skivor kan öppna i Sveriges huvudstad snart. Jag är inte särskilt imponerad av det nuvarande utbudet, med ett par sorgliga meter per butik.

■ ■ ■

Mer retro: Postmuseum i Stockholm skriver så här i ett pressutskick: ”I en tid av ständig uppkoppling, snabba svar och digital överbelastning växer en motrörelse. Allt fler söker sig till det analoga – till materialitet, hantverk och stunder av fokus och närvaro.” De satsar under 2026 på aktiviteter ”som sätter det handskrivna brevet i centrum, genom internationella samarbeten, samtal och brevskrivarkvällar.”

■ ■ ■

Ännu mer retro: den exploderande kristenheten avspeglar sig på veckans kritikerlista. Det är mindre vanligt att två teologiprofessorer samtidigt framträder på listan, men så är det nu. Och med religionerna gäller som med allt annat att de ofta återkommer som fars. Eller snarare som amerikansk slapstick.

■ ■ ■

På tal om det läser jag sent omsider Thomas Arnroths tredje seriebok i hans självbiografiska ”Livets ord”(Galago). Det är hans avslutande skildring av tio år i den svenska evangelistiska sekten, där han jobbade sig till en upphöjd position. Helhetsintrycket man får är att Ulf Ekman och hans vision i princip var identisk med dagens tech-startupers. Det gäller att dra in riskkapital med hjälp av en metafysisk vision man själv inte riktigt tror på. Arnroths slutliga avhopp har mindre med teologiska dilemman att göra – mer med att han känner sig personligen sviken av den store ledaren. I dag jobbar han på Handelsbankens propagandamaskin EFN.

■ ■ ■

Extremt retro: Nya numret av tidskriften OEI (110-111) är på i sammanhanget blygsamma 600 sidor och betitlat ”Megaliter & andra stenar”. Eftersom jag hör till den seriösa minoritet som gladeligen beger mig till Orkney för att se Standing stones of Stenness så ser jag mycket fram emot att läsa detta neolitiska nummer, som letar stenar i hela den ociviliserade världen, från Avebury till Kinnekulle.

■ ■ ■

Prenumerera också på nyhetsbrevet Boklistan, som kommer i din mejlbox. Läs tidigare nyhetsbrev om böcker.