Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
”Christopher Nolan trampar på Homeros grav!” ”Nolan begår våldtäkt på den västerländska civilisationen!” Anklagelserna från i huvudsak arga män på ytterhögerns flank haglar mot Hollywoodregissören sedan det står klart att rollen som Helena i storfilmen ”The Odyssey” spelas av den svarta skådespelerskan Lupita Nyong’o.
Argast av dem alla är Elon Musk; Nolan vanhelgar ”Odysséen”, hävdar han. Och eftersom världens förste dollarbiljonär också har politiskt inflytande och dessutom äger plattformen X, sprids hans och hans meningsfränders tyckande som vinden. Helena har, enligt en fyndig rubrik, blivit ”the face that launched a thousand clicks”.
Likt en Akilles rasar Muskmännen av vrede. Inte hjälper rimliga motargument, såsom den lilla detaljen att Homeros verk är episka sagor, befolkade av sirener, cykloper och en Helena som kläckts ur ett ägg efter att Zeus förvandlad till svan våldfört sig på Leda. Att få protesterat mot att Matt Damon, med brittisk/nordiska anor, spelar Odysseus. Att Homeros visserligen beskriver Helena som vitarmad, men att detta snarast är ett poetiskt epitet. Att Menelaos och Akilles sägs vara ljus/rödhåriga, men att det grekiska adjektivet, xanthos, har en rad andra konnotationer. Att homeriska färger inte alltid överensstämmer med våra; havet är ju vinrött.
Det är nu inte första gången manosfären går i taket för att svarta skådespelare axlar antika roller
Och framför allt: Att antikens greker och romare inte delade in människor i grupper baserat på hudfärg och att en ljusare ton inte i sig signalerade ett vackrare utseende. Athena gör Odysseus svart när hon återskapar hans skönhet, och Memnon, kung av Etiopien, beskrivs som gudalik och bland världens vackraste.
Det är nu inte första gången manosfären går i taket för att svarta skådespelare axlar antika roller. När David Gyasi spelade Akilles i Netflix ”Troy, fall of a city” möttes han av massiva rasistiska utfall.
Enligt ytterhögermännen ska antiken vara vit. Människorna ska vara vita. Templen vita. Statyerna likaså. Till synes helt okontroversiella uttalande om att man i Grekland och Rom bemålade sin konst möts med ilska eller till och med dödshot.
Projektet den vita antiken går tillbaka till 1700-talet klassicism, då Winckelmann upphöjde Apollon från Belvedere till det skönaste av konstverk; statyn förbands med en idé om perfekt skapade vita mänskliga kroppar i antikens Grekland. Bilden förstärktes under 1800-talet, då Greklands frigörelse från det osmanska riket antog en civilisationernas kamp, en repris av perserkrigen då frihetsälskande greker ansågs ha räddat Väst från Orienten.
Bilden av antiken såsom vit omgärdar och påverkar oss. Den finns i den klassicistiska arkitekturen: I Washington är Kapitolium och Trumps planerade triumfbåge kritvita
Till detta fogades rasbiologins föreställningar om en ”dorisk invasion”, enligt vilken nordbor i tidig tid emigrerat söderut och bosatt sig i Grekland. Den vite europén blev på så sätt genetiskt sammankopplad med Perikles och Fidias. Faktum är att inte ens samtidens greker gavs en självklar plats i berättelsen om ”västerlandets vagga”; de betraktades inte sällan som svartmuskiga, ovärdiga arvtagare till Parthenontemplets rena glans. Att också greker är missnöjda med Christopher Nolan – vad vi vet saknas grekiska skådespelare i hans Odyssé – har historiska rötter.
Bilden av antiken såsom vit omgärdar och påverkar oss. Den finns i den klassicistiska arkitekturen: I Washington är Kapitolium, Lincolnmonumentet och Trumps planerade triumfbåge kritvita. Den vita antiken har under sekler reproducerats i konstverk och gipsavgjutningar. Och den bekräftas i vita byster, rekonstruktioner och skådespelare när antiken iscensätts – så har exempelvis Liz Taylor spelat både Kleopatra och Helena.
I dag har föreställningen om en vit antik anammats av ytterhögerns nationalister och nyfascister, som sprider konspirationsteorier om ett så kallat folkutbyte, enligt vilken västvärldens vita befolkningen genom invandring och reproduktion efter hand ersätts av en mörkhyad, muslimsk sådan. Härav oron över låga födelsetal i västvärlden (ja, Elon Musk twittrar också om detta).
Det är ingen slump att slagord från Sparta syntes under stormningen av Kapitolium
Vår existens står på spel, menar man – den västerländska civilisation som kan spåras tillbaka till Grekland och Rom. Att en svart skådespelare gestaltar Helena, själva sinnebilden för kvinnlig skönhet i de homeriska ursprungseposen, uppfattas enligt denna tankevurpa som ett symptom på woke-Hollywoods flathet och som ett hot mot Västvärldens identitet.
Inget av detta betyder förstås att man är vitmaktanstruken om man ogillar Nolans rollbesättning, bara att antiken också missbrukas. Det är ingen slump att slagord från Sparta syntes under stormningen av Kapitolium.
Ända sedan antiken har Homeros berättelser sjungits, nedtecknats, analyserats och omarbetats. Aischylos låter Klytaimnestra snarare än Aigisthos döda Agamemnon. I Euripides ”Helena” befinner hon sig i Egypten under trojanska kriget. Vergilius plockar upp sidokaraktären Aeneas och låter honom grunda Rom. Hos Snorre Sturlasson härstammar asaguden Odin från Troja. Margaret Atwood ger i en roman Penelope huvudrollen. I Derek Walcotts ”Omeros” är Helena en vacker svart kvinna, i Christopher Nolans film likaså.
Det är detta som är kulturkanon – klassiska verk som lever.
Läs mer:
Ida Östenberg: Därför tänker Trump och hans män så ofta på romarriket