Världens hittills största kärnkraftsolycka inträffade natten till den 26 april 1986, klockan 01.23, i Tjernobyl. Under hela april pågår förberedelserna för 40-årsdagen på platsen för katastrofen.
Stentrapporna poleras utanför lunchserveringen vid reaktor 4, på parkeringen lappas asfalten ihop. Högnivåbesöken avlöser varandra.
Åter riktas ljuset mot Tjernobyl. Natalia är van. Hennes skift är långa, men dessa vårveckor arbetar hon även under fritiden.
Hon är ingenjör, och började arbeta på Tjernobyl 1981. Den ödesdigra aprilnatten 1986 var hon hemma med sin son, då nio månader gammal.
Natalia förstod att något var fel när hennes man, som också arbetade på kraftverket, hörde av sig och sade åt henne att stanna inomhus, stänga alla fönster. Först över ett dygn senare evakuerades hon och resten av invånarna från Pripjat, den stad strax norr om kärnkraftverket som byggts för dess anställda.
– Det som skedde i Tjernobyl var mer än en olycka. Det var en katastrof.
Två år senare återvände hon till arbetet. Men ingenting blev sig likt.
Natalia hade börjat dagdrömma om Pripjat i samband med ett studiebesök hon gjorde där redan 1972, då staden fortfarande höll på att byggas upp. Det var för att bo och arbeta där som hon ens blev ingenjör. Men allt försvann. För Natalia är många minnen fortfarande så sköra att hon vill hålla dem inom sig, liksom sitt efternamn och sin bild.
Också Lidija Klimova, som var ekonom, gick tillbaka till sitt jobb vid kraftverket. I dag är hon pensionär och bor i Slavutytj, det samhälle som byggts i rekordfart för att ersätta Pripjat.
Hon minns tydligt helgen när explosionen inträffade.
– Vi brukade ta hissen upp på taket till niovåningshuset där vi bodde, mina grannar och jag. Natten efter olyckan stod vi där och drack öl. Vi såg ned på reaktorn, beundrade det blåa skenet. Så här i efterhand verkar det förstås inte klokt.
Hennes son var 16 år då.
I Slavutytj finns flera som Lidija Klimova. De kallar sig Tjernobylveteraner. Vi möter ett par av dem som arbetade natten för haveriet. En var kemist, en annan hade ansvar för bränslestavarna. De beskriver hur de bevittnade vad som hände men ändå hade svårt att ta in konsekvenserna.
I maktens Sovjetunionen förtegs katastrofen i flera dygn. Lidija Klimova, som var partimedlem, ville inte tro att de skulle ljuga om något sådant. Fortfarande uttrycker hon förståelse för att man inte omedelbart slog larm.
– Det var mitt i ett skiftbyte, och i början visste man inte riktigt exakt.
Lidija Klimovas och Natalias berättelser om den första tiden efter katastrofen är snarlika: hur de initialt försäkrades om att evakueringen bara gällde tre dagar. Om upprepade blodkontroller, barn som blev akut och svårt sjuka.
Om de kolleger som var i tjänst de första dygnen och sedan dog.
De beskriver Pripjat som sina drömmars stad. En ort där allt fanns: bra bostäder, ett kulturutbud, sportanläggningar, en skog full av bär och svamp, floden helt nära. Här fanns delikatesser och importerade leksaker, sådant få andra i Sovjetunionen hade tillgång till.
Framtidstro och en ung, högutbildad befolkning.
– Romantiserat? Inte alls. Det var fantastiskt, säger Lidija Klimova.
Efter en tid tilläts invånarna åka tillbaka för att på kort tid hämta några enstaka tillhörigheter. Allt var kontaminerat, men många tog ändå något minne, något av värde. Ett fotoalbum, smycken.
Sedan dess har Lidija Klimova aldrig varit tillbaka i Pripjat.
Hennes son, 55 år i dag, mår inte bra. Om hälsoproblemen kan kopplas till Tjernobyl kan hon inte säkert säga. På kyrkogården i Slavutytj vilar hennes man, gravstenen pryds av hans porträtt och en bild på kärnkraftverket. I ett hörn av stenen är den runda atomsymbolen inristad, ett emblem som finns på alla gravar för tidigare anställda, oavsett dödsorsak. De är många.
Nu måste kyrkogården utökas. Offren för Tjernobyl får i snabb takt sällskap av soldater som stupat i kriget.
Numera handlar skyddet av Tjernobyl också om att försvara anläggningen. Den senaste tiden har närvaron förstärkts, förklarar Andrij, pressansvarig vid Tjernobylregementet.
Positionen är strategiskt värdefull, en och en halv mil från gränsen till Belarus, där Ryssland förbereder sina anfall mot Ukraina, och 15 mil från Kiev. När vi kör runt i området syns befästningarna som vallar och kullar som skvallrar om nedgrävda gömslen. Den sandiga marken är inte en hälsosam miljö att vistas i. När jag frågar hur strålningsrisken hanteras ler Andrij och svarar:
– Man ber till gud.
Hans blick vandrar ut över den slyiga skogen.
– Vi är i en situation där säkerhet inte alltid kan garanteras.
När Natalia kom tillbaka efter haveriet började hon på den nybildade internationella avdelningen, som hade till uppgift att uppdatera omvärlden och ta emot utländska besök. Hon har träffat alla ukrainska presidenter sedan självständigheten.
Nu ser Natalia årsdagen som ett tillfälle att manifestera också Ukrainas identitet:
– Det visar skillnaden mellan ett kontrollerande system och ett demokratiskt samhälle där informationen är öppen.
Fakta.Tjernobyl i dag
Katastrofen i Tjernobyl inträffade 26 april år 1986. Den orsakades av ett säkerhetstest som gick fel. Upprepade varningssignaler ignorerades, och reaktor 4 exploderade.
Hur många som dött till följd av haveriet är svårt att uppskatta men över tid handlar det sannolikt om tusentals.
Den ”sarkofag” i betong som uppfördes efter olyckan kompletterades 2016 av en ny inneslutning (”new safe confinement”, eller NSC), ovanpå. Den 110 meter höga konstruktionen var tänkt att hålla i minst 100 år.
I februari 2025 träffades NSC av en rysk drönare. Det orsakade ett 15 meter stort hål och en svårsläckt brand.
Strålningen på platsen gör höljet extremt svårt att reparera, och i en ny rapport från Greenpeace varnas för att skadorna på NSC är mer långtgående än man tidigare trott. Den klimatanpassning som skapats runt, med jämn temperatur och luftfuktighet, är förstörd. Hur ny kondens och rost i förlängningen påverkar den radioaktiva reaktorn är osäkert, men processerna kan leda till att den inre sarkofagen kollapsar, enligt rapporten som gjorts med experter på plats.
I dag arbetar cirka 2 000 personer vid Tjernobyl.
Läs mer:
”Min mamma fick panik och packade sin akutväska”
”Vi lever varje dag med Rysslands cyniska spel”
