Jag har en barndomskompis som växte upp som pingstvän men som i tonåren valde att lämna. Han är långt ifrån ensam. I Sverige samlar frikyrkor nära en kvarts miljon själar, men läckaget är massivt. Statistik visar att två av tre uppvuxna inom en frikyrka väljer att tacka för sig. Somliga gör det med en axelryckning, andra kan till och med skratta åt att de en gång betraktade företeelser som gud, himlen, helvetet, djävulen och demoner som absoluta sanningar.
Nyligen satte serietecknaren Thomas Arnroth punkt för en trilogi om sina tio år inom Livets ord. Det är i mångt och mycket en 600 sidor lång skrattfest om den väckelserörelse som Ulf Ekman drog i gång i Sverige på 1980-talet med ett industriområde i Uppsala som bas.
– Jag har fått viss kritik för att trilogin slutar som den gör, med att jag helt enkelt lämnar. Man har velat veta vad som hände sedan. Men jag har inte så mycket att erbjuda. Jag gick med i Livets ord när jag var 21 år. Jag hade familj, vänner och i viss mån en karriär utanför. Jag vet att min historia inte är en typisk lämna-sekten-berättelse, säger Arnroth.
Han har rätt; den typiska sektbiografin eller avhopparberättelsen som når det sekulära samhället i form av självbiografier och dokumentärer är en betydligt mörkare historia. I ”Leaving Jesus” (2024) skildrar den svenska dokumentärfilmaren Ellen Fiske en avhopparretreat i San Francisco. Här får man möta fallna grenar från en stor del av kyrkoträdet: en baptist, en mormon, en konservativ katolik, en pingstvän och så vidare. Gemensamt är att samtliga lider av ett djupt religionstrauma, det vill säga den form av psykisk ohälsa som kan drabba personer som lämnar en strikt religiös tro eller ett sektliknande sammanhang.
Att det är ett problem i USA, ett av västvärldens mest religiösa länder, kanske inte förvånar. Men även i Sverige har religionstrauma seglat upp som begrepp och faktiskt problem. I en debattartikel i Aftonbladet 2023, undertecknad av 89 personer med en bakgrund inom olika svenska frikyrkor, utropades den 24 maj till Religionstraumadagen. Instiftarna vill lyfta fram det som för många är priset för den frihet som kommer när man lämnar.
Varför väljer man då att hoppa av? Thomas Arnroth lämnade Livets ord eftersom han pö om pö insåg att alltihop var en stor fet lögn. Erik Engelv, som har skrivit de självbiografiska böckerna ”Jag är inte död” (2021) och ”Livet efter Jehova” (2024) lämnade Jehovas vittnen för att kunna leva öppet som homosexuell, vilket är förbjudet inom samfundet.
Men det finns också de som lämnar för att rädda sig själva från regelrätta övergrepp. I färska dokumentärserien ”Exorcisterna” undersöker journalisterna Jill Eriksson och Johanna Torshall Svensson demonutdrivningar hos barn inom frikyrkor, och i journalisten och författaren Jenny Küttims nyutkomna dokumentärroman ”Den utvalda flickan” kan man läsa om ”Nova” som utsätts för övergrepp av sin familj och Jehovas vittnen. För ”Nova” slår traumat till med full kraft när hon i tonåren väljer att lämna: depressioner, missbruk, extrem ensamhet och tvångsvård.
Varför min kompis lämnade Pingstkyrkan? Han hade fått smak för indiepop, tjejer och alkohol, samt länge varit tveksam till alltihop, men stunden han bestämde sig var när han bevittnade hur två pastorer under ett kristet sommarläger tog en kille i varsin arm och drog i väg honom, gråtande och skrikande, för att prata honom till rätta då han var homosexuell.
I ”Leaving Jesus” berättar retreatens deltagare om fysiska, psykiska och sexuella övergrepp som de blivit utsatta för. Men under resans gång blir det uppenbart att traumat de bär på också är ett existentiellt sådant. De har i många fall inte bara brutit med en kyrka, utan även med sin familj, ett värdesystem, hela sitt umgänge samt en tro och de löften som är knutna till tron.
Lämnar du en kyrka lämnar du också de utvalda, vilket betyder att löftet om evigt liv inte längre gäller
Lämnar du en kyrka lämnar du också de utvalda, vilket betyder att löftet om evigt liv inte längre gäller. För Jenny Küttim, som liksom ”Nova” växte upp inom Jehovas vittnen, skadades inte bara relationen till familj och vänner när hon lämnade – även relationen till Gud slogs i bitar.
– Jag önskar att jag kunde hitta tillbaka till tron, men för mig är det svårt. Den Gud som jag trodde på visade sig vara ett gäng gubbar i New York. Jag kan inte komma över det sveket.
Att min kompis övergav Pingstkyrkan skapade aldrig någon uttalad konflikt i hans familj. Men så är hans föräldrar också fullt övertygade om att han, trots att 20 år nu har gått, en dag ska återvända till tron. Det har nämligen en kristen norsk sångerska haft en uppenbarelse om.
Hur kommer det sig då att barn och unga kan fara illa på grund av religion i vad som brukar kallas världens mest sekulariserade land? Sverige är ju en sekulär stat där FN:s barnkonvention, som bland annat säger att barn har rätt att utöva vilken religion de vill, eller ingen alls, är lag. Barnombudsmannen Juno Blom menar att Sverige inte har markerat tillräckligt hårt.
– Jag tror att en sekulär stat är garanten för att barn, kvinnor och hbtqi-personer ska få tillgång till sina rättigheter och leva sida vid sida med religiösa minoriteter, men vi har som stat inte satt ned foten. Vi står upp för en massa kloka saker och skriver på dokument, men när vi stöter på verkligt motstånd så backar vi hellre än tar diskussionen, säger hon.
Kort sagt: Sverige är en sekulär stat på pappret, men verkligheten ser annorlunda ut, och den tycks vi som samhälle sakna verktyg eller vilja att ta itu med. Jenny Küttim instämmer med Juno Blom, men pekar också på att den sedan 1952 rådande religionsfriheten gör oss svenskar fega och ängsliga i mötet med troende personer. I stället för att gå i klinch när religion inte samspelar med svenska lagar och mänskliga rättigheter hänvisar vi till att alla har rätt till sin tro.
– Vi är så rädda för att stöta oss med andra vuxna att vi glömmer barnen. När jag växte upp var det helt accepterat att jag inte var med på skolavslutningar eller gick i luciatåget. Det var aldrig någon vuxen som frågade om jag ville, man bara accepterade att det var så, säger hon.
Jenny Küttim pekar också på en annan del av den sekulära statens baksida. Hon menar att sekulariseringen har gjort oss som samhälle oförmögna att ta hand om människor med den sortens existentiella trauman som uppbrottet från en religiös uppväxt för med sig.
– Vi vet ingenting om vad det innebär att ha en gudstro, säger Jenny Küttim.
Grundarna av Religionstraumadagen är inne på samma spår. I sin debattartikel betonar de att vi i Sverige saknar ett språk för existentiella frågor, ”vilket bidrar till bristande förståelse och kompetens hos vården, som sällan förstår hur djupt religiösa trauman sitter”.
Sägas ska dock att det för en icke-troende inte är helt lätt att förstå vad en djup gudstro innebär ens om man försöker. I dokumentärfilmerna ”Nunnan” (2007) och ”Nunnan – 25 år i kloster” (2025) följer filmaren Maud Nycander under flera decennier Marta, som till sina föräldrars stora glädje i tonåren går med i Karmeliterorden – en av de mest strikta nunneordnarna. Nycander följer också några av Martas många syskon. Uppvuxna som djupt konservativa katoliker på en bondgård i Västergötland går de som vuxna i sina föräldrars fotspår. Trots det måste Nycander efter 30 år kapitulera inför det faktum att hon aldrig fullt ut kommer att förstå Martas tro.
Den Gud jag trodde på visade sig vara ett gäng gubbar i New York. Jag kan inte komma över det sveket
Frågan är vad vi som samhälle gör med det som vi inte kan förstå. Ett svar är att vi betraktar det som en fängslande kuriositet, vilket i viss mån kan förklara intresset som finns från sekulärt håll för berättelser om extrema religiösa miljöer. Thomas Arnroth menar att den trend som finns med sektbiografier och avhopparberättelser har ett slags alltings början i Sverige.
– Jag skulle säga att det började med Knutby, säger han.
”Kristi bruds berättelse”, ”Knutbyflickan”, ”Knutby inifrån” – listan på självbiografier, reportageböcker och romaner som tar avstamp i Knutbydramat 2004 är lång. Lika lång är listan med dokumentärer, tv-serier och teateruppsättningar. Knutby Filiadelfia var en frikyrkorförsamling i Knutby utanför Uppsala, där en manipulativ ledarkrets utövade social kontroll och utvecklade en teologi kring ”Kristi brud”. Gemenskapen kollapsade efter åratal av maktmissbruk, misshandel och ett morddrama som avslöjade församlingens våldstrukturer. Intressant nog brukar Knutby också lyftas fram som startpunkten för true crime i Sverige.
Människorättsexperten och författaren Johanna Wester, aktuell med boken ”Vi gör det av kärlek”, där hon i fiktionaliserad form berättar den sanna historien om ”Jonna”, vars jakt på gemenskap och mening i tonåren gör att hon hamnar i en kristen sekt där hon utsätts för övergrepp och manipulation, finner det olyckligt att berättelserna får drag av sensation.
– Det blir ofta fokus på det snaskiga. Hur många dog? Hur många våldtogs? Men övergreppen som sker är oftast betydligt mindre klickvänliga. Jag skulle hellre se en debatt om var gränsen går. När börjar man riskera sin värdighet? När slutar det vara tillåtet att tvivla? säger hon.
Det blir ofta fokus på det snaskiga. Hur många dog? Hur många våldtogs? Men övergreppen som sker är oftast betydligt mindre klickvänliga
Johanna Wester lyfter fram en viktig nyans: att vara del av en religiös gemenskap är inte i sig något negativt. Tvärtom ger tron många människor en trygg ram och en djup känsla av mening. Men det finns alltid en skör gräns där vägledning riskerar att övergå i tvång. Det är en svår balansgång, särskilt när det handlar om barn. För även om det är naturligt att vilja skicka vidare sin livsåskådning till nästa generation uppstår en konflikt när tron inte längre är ett val.
Min kompis skräder inte orden; han menar att han som barn blev indoktrinerad. För honom framstod tron aldrig som ett val, den var ett måste. På en tiogradig skala beskriver han sitt religionstrauma som en femma, kanske en sexa. Den missbruksproblematik som följt honom sedan tonåren skyller han delvis på uppväxten. Löftet om evigt liv lämnade inte något stort svart hål efter sig. Däremot har förlusten av en gemenskap och ett syfte satt sina spår.
