Boklistan vecka 25: Sommarlov, Eurotrash, demoner, lyrik och ockupationer

Detta blir vårsäsongens sista kritikerlista, så jag gratulerar alla titlar som här förekommer ända fram till mitten av augusti. Denna finalvecka bjuder på en raket till andraplatsen. Vincenzo Latronicos korta roman ”Perfektion” är så Euro-hip som något kan vara och handlar om paret Anna och Tom som slagit sig ner i Berlins Neukölln:

De skapade gridsystem för produktionskataloger och stilmallar för e-handelssajter, valde WordPress-teman som skulle få hemsidor att sticka ut. Deras stil var enkel och intim. Den följde en estetik som spred sig överallt, från landningssidorna för startups i Stockholm till restaurangmenyer i Brooklyn och modemagasin i London.

■ ■ ■

Detta var Johanna Hedenbergs översättning, för Albert Bonniers förlag. Vincenzo Latronico är född 1984 i Rom och hans roman har blivit ett fenomen i den förkättrade västvärlden. Min kollega Harald, som är mycket väl bekant med Rom, noterar dock att Latronico knappast är välbekant i sitt hemland. ”Han skriver ju inte om Italien”, muttrar han.

■ ■ ■

Min egen håg står till Paris, och det är ju också förbannat typiskt. Runt fyrtio grader varmt – myndigheterna har till och med öppnat somliga fontäner för allmänna bad och då vet man att det är en kris.
Dessutom har regionen nyss förpestats av Dumhetens demon. Den amerikanske presidenten skrev helt oironiskt under ett fredsfördrag i Versailles i veckan. Antagligen hade ingen av smådemonerna i hans hov vågat informera honom om det ominösa i att skriva under fredsfördrag just där. Nästan på dagen också. Det var den 28 juni 1919 som första världskriget formellt avslutades i slottets spegelsal, och det andra kan sägas ha satts i kruka.

■ ■ ■

Den amerikanske barnpresidenten var dock mycket nöjd. Det är en hel del guld i slottet. ”Riktigt guld, inte bara bladguld” ska han ha förklarat för generade åhörare. Jag hoppas att Paris med omgivningar har följt New Yorks exempel: efter att presidenten besökt Madison Square Garden för att med sin kroppslukt få hemmalaget Knicks att förlora en av sina matcher, gick folk runt stadiumet och brände salvia – en sedan antiken känd metod att rena en plats från onda makter. Det fungerade, och Knicks vann resten av matcherna.

■ ■ ■

Med mig till Paris tar jag en helt ny antologi med fransk poesi i svensk översättning av Kennet Klemets och Kristoffer ”Old” Leandoer. Den heter ”Jag är en annan” (Ellerströms) med undertiteln ”Fransk poesi från 7 sekler och 17 länder”. Sannerligen. Här representeras alltifrån de stora giganterna till mer populära bidragsgivare som sångarna Jacques Brel, Serge Gainsbourg och Sandra Moussempès. Den senare har bland annat varit verksam i en av mina favoritgrupper The Wolfgang Press. En antologi i massivt guld.

■ ■ ■

Överlappningen är i princip noll till en tidigare, mer radikal antologi fransk poesi, som kom år 2000 på förlaget Lejd. Det är ”Jag skriver i dina ord”, där Helena Eriksson och Jonas (J) Magnusson samlat 13 yngre poeter vars massivitet ofta är för tung att föras över gränserna. En fantastisk överkurs, om man får tag på den.

■ ■ ■

Den nya antologin får mig att plocka fram en släktklenod: ett mycket vältummat exemplar av Jacques Préverts ”Paroles” i en pocketutgåva från 1949. Den urbanromantiske flanöreleganten finns representerad i ”Jag är en annan” med tre dikter. Redaktörerna har naturligtvis, liksom mitt yngre jag, fallit för den vackra kärleksdikten ”Paris at Night”:

Tre tändstickor som en efter en tänds i natten
Den första för att se hela ditt ansikte
Den andra för att se dina ögon
Den sista för att se din mun
Och så hela mörkret för att jag ska minnas allt detta
När jag håller dig i min famn.

■ ■ ■

Eftersom jag räknar med att uppehålla mig en hel del på iskylda caféer, plockar jag också med mig nyutkomna ”Bartendern på Ritz” av Philippe Collin (översatt av Cecilia Franklin för Albert Bonniers förlag). Den är omåttligt populär i Frankrike och handlar om ockupationstidens tummelplats hotell Ritz.

■ ■ ■

Med detta önskar jag er en trevlig och förhoppningsvis vältempererad sommar, varpå jag letar fram den där midsommaraftonsduken som alltid försvunnit och som man lägger ut på något av gårdens bord för att för de giriga grannarna markera att territoriet är ockuperat. Med Baudelaires ord: ”Man måste alltid vara berusad”.

■ ■ ■

Prenumerera också på nyhetsbrevet Boklistan, som kommer i din mejlbox. Läs tidigare nyhetsbrev om böcker.