Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det finns, som bekant, inte mycket som mäter sig med att se Thåström live. Men det är svårt att få nog.
Huvudpersonen själv är såklart medveten om detta. Det är därför han fortsätter turnera med oförtruten kraft. Det är därför han då och då samlar guldkornen från livespelningarna på exklusiva skivor. Senast var våren 2020, mitt under brinnande pandemi, då ”Klockan 2 på natten, öppet fönster” påminde folk om allt man gick miste om.
Den nya liveplattan är bjussigare än den förra, femton spår i stället för nio, och består av inspelningar från åren 2022 till 2025. Den som har besökt konserter på sistone känner igen sin låtlista. Sedan ”Klockan 2 på natten…” har Thåström släppt två album, ”Dom som skiner” och ”Somliga av oss” och totalt sex låtar hämtas därifrån. ”Södra korset” drivs frustande fram, ”Solen i den vänstra” skimrar som roadmovien den är och ”Det bästa av allt” blir en sprakande final. ”Magiskt oändligt” framstår mer och mer som en av Thåströms starkaste bedrifter, en modern klassiker som vecklar ut sig såväl lyriskt och musikaliskt. Litet minus dock att ”Isbergen” – låten vars textrad albumet hämtat sin titel från – uteblir. Det är ju en sådan typ av industrirock som kommer bättre till rätt live än i studioversion.
Vad saknar man annars? Kanske ”Karenina” – särskilt tolkningen från Snösätra i somras där Thåström, märkbart överväldigad, tappade texten. Kanske Sällskapet-pärlan ”Den dan” som lite överraskande inledde klubbturnén 2022. Garanterat den underbart slamriga ”Norrut/Söderut”. Mycket vill ha mer. Till min stora glädje inkluderas dock ”Miss Huddinge – 72”.
Två saker sticker ut. Dels de så välavvägt vackra arrangemangen, dels Thåströms förmåga att varva allvar med en lekfull inställning till de egna texterna och melodierna. En talang för att återuppfinna sig själv, om man så vill. Det manifesteras tydligt i exempelvis ”Flicka med guld”, som får en snarlik men förändrad text. Det utdragna introt i ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” kränger fram och tillbaka i ett apokalyptiskt, munspelande gränsland. ”Ingen neråt sång” framförs med känslig barmhärtighet och ”Alla vill till himlen” blir bedjande desperat. Men den finaste stunden – jämte nämnda ”Magiskt oändligt” – blir ändå ”Flyktsoda”. Att den moderna, lågmälda tolkningen (med publikens fotbollskörande ”heeeem”) nu blir tillgänglig för allmänheten är en kulturgärning.
Eller ja, det kan man egentligen säga om hela skivan. Livealbum är inte helt lätta att förhålla sig till i jämförelse med övrig diskografi. Det finns något dopat över konceptet. Desto viktigare då att man som artist kommer med någonting som tillför, snarare än en trött upprepning. Thåström lyckas onekligen koka ner prestationerna, paketerar det som något lika nytt som enastående.
Man kan ju – som det heter i ”Körkarlen” – äta kakan och ändå ha den kvar.
Läs mer om musik och andra texter av Gabriel Zetterström.
