Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Dramakomedi
”Fuori”. Konsten att glädjas”
Regi: Mario Martone
Manus: Mario Martone, Ippolita Di Majo. I rollerna: Valeria Golino, Matilda De Angelis, Elodie, Daphne Scoccia m.fl. (Längd: 1 tim 57 min) Språk: italienska
”Fuori! Fuori!” – ”Ut! Ut!”. Det är revolt på kvinnoavdelningen i Roms famösa fängelse Rebibbia. Det är 80-tal, fångarna ropar i kör, slår och slamrar med sina matkärl tills vakterna griper in och med hugg och slag driver dem tillbaka till cellerna.
Men den italienska regissören Mario Martones (”Nostalgia”) film varken börjar eller slutar där. I stället är det ett slags biografisk film med författaren Goliarda Sapienza i fokus. Hon presenteras som 55-årig kvinna, som förtvivlat söker enkla arbeten som hon aldrig får. Ständigt refuserad har hon skrivit och skrivit på vad som blev hennes stora genombrott först efter hennes död; den numera klassiska romanen ”Konsten att glädjas”. Den refuseras oavbrutet. I gengäld får hon läsa korrektur.
Startpunkten för hennes skrivande är den egna vistelsen på Rebibbia. Goliarda (spelad av Valeria Golino) har dömts till fängelse för en stöld hon begått i en stundens ingivelse, allt enligt tillfället som gör tjuven. Där grundläggs en djup vänskap och beroende, som följer henne när straffet väl är avtjänat. Där finns främst den levnadsglada unga heroinisten Roberta. Och så Barbara, som efter att ha sökt och fått Robertas medhjälp till ett förtvivlat självmordsförsök, nu öppnat flott parfymeri i betongförorten.
Trion drömmer var och en om flyktvägar i den obönhörliga verkligheten utanför murarna. Om att ta en dusch när andan faller på. Om att åka på utflykt i en snabb bil med håret i fritt fall. Om varaktig vänskap och om att göra upp med ett tidigt familjeförflutet.
Spektakulära flykter med manliga – ibland mycket manliga – förtecken har ju filmhistorien gott om. Fiktion eller ej: betydligt mer sällan rör berättelserna kvinnor, brott och straff – i synnerhet inte om deras förhistoria och efterspel.
Bara det gör Mario Martones ”Fuori. Konsten att glädjas” till en sällsynthet. Men ändå gnager graden av iscensättning hål i hans film. För att inte säga förkonstling. Tankarna går oupphörligen mer till en tv-serie som ”Bangkok Hilton”, som en gång blev Nicole Kidmans internationella genombrott, än till Martones stora italienska föregångare.
Man hade helt enkelt önskat sig mer (neo)realism och mindre styckevis och delt i regissörens sätt att förverkliga Sapienzas uppenbarligen betydligt mer rikhaltiga bok. Därmed intet ont sagt om skådespelarna, som alla synbarligen gör vad de förmår.
Se mer. Tre andra fängelsefilmer: ”Nyckeln till frihet” (1994), ”Hunger” (2008), ”En profet” (2009).
Fler film- och tv-recensioner i DN
