Patrik Lundberg: I småpåvarnas tid är kungen vår sista samlande kraft

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Carl XVI Gustaf fyller år på amatörernas afton och visst säger det någonting om allting.

Just denna valborg, under tacksägelsegudstjänsten ”Te Deum” i Slottskyrkan blev kontrasterna som tydligast.

I alla andra delar av riket – vår del av jorden som han ärvde – låg lättingar utslagna efter alkohol- och sexdebuter. Igelkottar grillades levande i majbrasor, tjänstemän ”jobbade på distans” från sommarstugan, röda idealister satt i sina kollektiv och delade memer om att valborg är ett borgerligt påhitt.

Här, i Slottskyrkan, samlades kungligheter och makthavare från världen och Sverige, enkom för att fira Carl XVI Gustafs 80-årsdag.

I de breda folklagren är ”Te Deum” mest bekant som Eurovisionens signaturmelodi, komponerad i D-dur av Marc-Antoine Charpentier. I kungliga sammanhang är det en kyrklig ceremoni vid märkvärdiga händelser.

Gästerna denna dag, i urval: Den svenska kungafamiljen förstås. Kung Frederik och drottning Mary från Danmark. Kung Harald och drottning Sonja från Norge, Spaniens Sofia.

Excellenser som Finlands och Islands presidenter, statsminister Ulf Kristersson.

Den skandalomsusade kronprinsessan Mette-Marit av Norge tog årets bästa beslut och stannade hemma. Den snälla tolkningen är att hon inte ville stjäla fokus från jubilaren.

Kung Charles III av Storbritannien har en status som hade kunnat göra just det. Han befann sig dock på andra sidan Atlanten. På statsbesök i ett land där så kallade ”no kings”-protester drivs av en rörelse som i sig är lika polariserande som den president de vill störta.

Här hemma har vi också ett delat samhälle – men med en monark som allt färre vill avsätta.

Kanske är det just därför, att Carl XVI Gustaf är motsatsen till polarisering. Som under denna gudstjänst, i Slottskyrkan: Religionen är en grundbult i det rådande kulturkriget, men för kungen är relationen till Gud lika naturlig och avdramatiserad som att andas.

Amen; så är det.

Splittring däremot, är som valborgsfirande, för amatörer.

Kungen står över sådant.

Vi ser det år efter år, vid riksmötets öppnande. Att Carl XVI Gustaf inte förhåller sig till käbbel. Han går dit, gör sitt jobb och behandlar meningsmotståndare som likar. För Sverige – oavhängig tidsandan.

Vi såg hur han klev fram. Efter massmordet i Örebro i fjol, under pandemin 2020, under flyktingkrisen 2015, efter tsunamikatastrofen 2005.

I detta småpåvarnas sekel är kungen den konstant som bemöter alla med respekt och som höjer rösten när folket som mest behöver det. Trots att han inte älskar att stå i centrum.

På morgonen, innan firandet, sändes kungens ”Tankar för dagen” i P1. Han gestaltade ett möte från 1966. När han i marinens tjänst befann sig i Sydney träffade han en svensk man som av allt att döma levde på gatan.

Sex årtionden senare är det detta minne han väljer att lyfta, och hans slutsats säger någonting om allting:

” (…) det var en av de få gånger i mitt liv då jag framstått som helt anonym”, sade kungen.

Det märktes i kyrkan, om man tittade noga, att han som så många gånger förr såg aningen motvillig ut. I ett parallellt universum hade kungen varit som oss andra – en vanlig människa med fel och brister, men det behöver vi inte uppehålla oss vid den här gången. Varken det, eller vad firandet i dagarna kostade skattebetalarna.

Sagan om konungens årsinkomst är offentlig, precis som hela hans liv har varit, inte minst sedan han tillträdde år 1973. Ingen svensk monark har regerat så länge som Carl XVI Gustaf.

Han är kungen av lagom.

Kanske den siste svensk som lever upp till vårt vackraste ord.

Och på amatörernas afton, årets minst värdiga dag, cementerade han sin roll som landsfader.