Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När jag under covidpandemin gick till min skräddare fastnade jag ofta i samtal med de två pratglada bröderna som drev stället. Redan tidigare hade vi pratat länge vid varje besök – om allt från politik till de bästa semesterorterna i Balkan – men under pandemin kretsade allt kring en enda sak.
Varför behövdes restriktionerna? Varför ändrades vaccinerna åldersrekommendationer så ofta? Vad innebar ankomsten av nya mutanter (framförallt för öppnandet av samhället eftersom deras affärer led)? De hade svårt att förstå hur allt hängde ihop. Jag svarade på deras frågor medan de tog mina mått och knappade in beställningen i datorn.
Men det bestående intrycket för mig blev – förutom hur snabba herrarna var på att plocka upp rätt avancerade biologiska koncept – hur dessa samtal alltid avslutades: ”Varför kan inte myndigheterna bara förklara det så där?”
Det hade myndigheterna förstås gjort; på presskonferenser, hemsidor och i intervjuer med media. Ändå nådde inte informationen fram.
Jag kom att tänka på denna historia när jag förra veckan stötte på en rapport från PR-firman Edelman. Företaget har under 25 år undersökt allmänhetens förtroende för diverse institutioner, myndigheter och företeelser. I rapporten från 2026 har 16 000 respondenters från 16 länder svarat på frågor som rör hälsa och förtroende (enligt Edelmans, ett representativt urval av cirka 1000 personer från varje land). Ett brett spektrum av länder ingår som till exempel USA, Storbritannien, Frankrike, Mexiko, Sydafrika, Japan, Kina, Indien, Indonesien; länder med varierande informationslandskap och med olika grader av allmän sjukvård.
Rapporten är på många sätt en dyster läsning. Mer än två tredjedelar av respondenterna tror på en eller flera hälsomyter i stil med ”opastöriserad mjölk är nyttigare än pastöriserad” och ”riskerna med barnvaccination överväger nyttan”. Det fanns skillnader mellan länder, men trenden var global (Indien hade högst andel som trodde på hälsomyter med 89%, medan Japan hade lägst med ”bara” 50%). Man var mer benägen att tro på olika hälsomyter om man var ung (18-34 år) och identifierade sig som politisk höger. Däremot spelade högskoleutbildning ingen roll; hälsomyter var lika vanligt förekommande bland universitetsutbildade som andra.
Edelman sammanfattade sin rapport i fem centrala insikter.
1) Det är inte en liten andel av människor som tror på hälsomyter, utan en tydlig majoritet.
2) Gruppen är inte politiskt homogen utan har olika livsåskådningar.
3) Tro på hälsomyter rör sig inte (endast) om en utbildningsfråga, då många högskoleutbildade fanns representerade i gruppen.
Och så de två viktigaste punkterna:
4) Personer med dessa åsikter lider inte brist på information, utan drabbas snarare av överflöd av information.
5) Något paradoxalt anger de flesta av dem att de har ett stort förtroende för sina behandlande läkare (samt medicinska experter rent allmänt)
Vad innebär allt detta? Min tolkning är att när det finns ett överflöd av information tillgängligt – allt från myndighetssidor, AI-appar, sociala medier, anekdoter från bekanta och så vidare – blir relationer mycket viktigare. Människor tror helt enkelt på det som människor de har förtroende för berättar för dem. Detta får särskilt genomslag när mer än varannan person – enligt Edelmans barometer – misstror mediers rapportering kring hälsofrågor.
Informationskampanjer, presskonferenser och broschyrer är viktiga och tjänar sitt syfte. Men för att verkligen kunna rucka på hälsomyter i dagens informationslandskap är det mer meningsfullt att den enskilde läkaren har tid att samtala med patienter, att BVC-sjuksköterskan har kunskap att bemöta föräldrars oro och de medicinska experterna är pedagogiska, begripliga och närvarande. Ibland kommer man längre med ett samtal hos skräddaren, än med presskonferenser och pressuppbåd.
