På en vägg bredvid DN-huset på Rålambsvägen i Stockholm sitter en skulptur i koppar, Stig Blombergs ”Friheten vår lösen” från 1951. I centrum står en pojke och viftar med en bunt tidningar, omgiven av ett stort antal motiv som har kommunikation som gemensam nämnare. Över tidningspojken breder en välbekant och kultiverad fågel ut sina vingar.
En uggla. Tänka sig.
Ugglan på Stig Blombergs skulptur är inte det enda i dagens värld som påminner om det tidlösa i den ofta bullersamma relationen mellan det fria ordets utövare. I 1800-talets Sverige var kaxiga pojkar som ville sälja sina tidningar ett givet inslag i offentligheten – alla skrek högst och ingen skydde några medel. I centrala Stockholm uppstod stölder, slagsmål och kriminella fasoner som får dagens sociala medieplattformar att likna dygdemönster. Carl Snoilskys idylliska dikt om ”den lille nyhetsbringarn” som med nyfiket välbehag fyller massornas längtan efter nyheter framstår som en grov skönmålning.
Jag kommer att tänka på de konkurrerande tidningspojkarna när jag besöker ett av Sveriges minsta men mest betydelsebärande museer, Pressbyråns museum. På en komprimerad yta berättas här den fascinerande historien om hur distributionen av det fria ordet både direkt och indirekt kom att skapa det moderna Sverige – här finns en tidningskiosk i fullformat, en av de klassiska varuautomaterna, skyltdockor i uniform och historiska löpsedlar från de senaste 100 åren. Och så Folke Lundberg, 93 år och själv anställd i Pressbyrån sedan 1949, som från djupet av sin själ bär fram historien om hur det gick till när svenskarna blev världens mest tidningsläsande folk.
Folke Lundberg stod själv som sextonåring längst bak på en lastbil och kastade ut de sorterade tidningsbuntarna
Det var 1906 som det nya företaget Svenska Pressbyrån fick ensamrätt på att sälja tidningar vid landets allt mer trafikerade tågstationer, bland annat för att lösa problemen med den grasserande kriminaliteten bland de konkurrerande tidningspojkarna. Det fanns över 200 lokala tidningar i landet, som distribuerades med hästtransport, cykel eller taxi. Pressbyrån byggde både tidningskiosker och en allt snabbare bilflotta – företagets ”dollargrin” från de stora amerikanska bilmärkena blev vittberömda för både sin hastighet och chaufförernas stöddiga uppsyn på gatorna.
När järnvägarna utvecklades följde det fria ordet med. 1932 rullade det första tidningståget ut från Stockholms central, en världsunik lösning där tidningarna lastades in i för ändamålet specialkonstruerade tågvagnar där de räknades, buntades och packades under resans gång mot städer som Malmö, Göteborg, Karlstad eller Sundsvall.
Systemet gjorde det möjligt för Stockholms morgontidningar – som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – att bli rikstäckande och komma ut ”till de många cellerna i den tidningshungrande lekamen som heter Sverige”, som det låter i en av tidens journalfilmer. Folke Lundberg stod själv som sextonåring längst bak på en lastbil och kastade ut de sorterade tidningsbuntarna till handlarna i Göteborg 1949.
1950 är det dags för nästa steg, då den nya kvällstidningen Expressen börjar transporteras ut i landet med flyg. Återigen är idén banbrytande: att ”bomba” åkrar och andra plana ytor med tidningsbuntar – det ryktas att en last går genom taket på en lada och tar livet av en gris. Snart anläggs i stället landningsbanor där tidningarna lastas över till väntande bilar. Något snille kommer på idén att de tomma planen kan fyllas med passagerare på hemresan. Så föds det svenska inrikesflyget – senare med namnet Linjeflyg.
Nu har rekordårens hjul fått fart på riktigt. Den svenska framgångssagan befästs i ständigt nya publikationer: damtidningar, serietidningar, hobbytidningar, herrtidningar, familjetidningar… När Ingemar Johansson klubbar ner Floyd Pattersson den heta midsommarnatten 1959 säljer bildtidningen Se över en miljon exemplar.
Pressbyrån förvandlas från enkla kiosker till moderna butiker – med choklad, tobak och andra av välfärdssamhällets njutningsmedel. I juni 1976 slår Expressen – den svenska modernitetens världsande – upplagerekord med 958 000 sålda tidningar efter det kungliga bröllopet. Till tidigare nymodigheter som företaget direkt eller indirekt varit med om att skapa, som den hygieniskt förpackade pinnglassen, fogas nu även söndagsöppet i svenska affärer.
I dag finns det Pressbyråbutiker där det inte längre finns en enda tryckt tidning, men desto fler korvar och croissanter
I dag finns det Pressbyråbutiker där man inte längre kan hitta en enda tryckt tidning, men desto fler korvar och croissanter. Ändå är denna sällsamma företagshistoria en viktig del i berättelsen om Sverige. Inte minst för att den visar hur ett land kan byggas upp i samförstånd och samverkan mellan ytligt sett skilda intressen, och om den roll som små svarta tecken på ett vitt papper kan spela också för de stora strukturerna i ett samhälle.
Den historia som Folke Lundberg berättar på Pressbyråns museum handlar om det fascinerande samspelet mellan ny teknologi och fri åsiktsbildning i befästningen av demokratin. Inte minst under andra världskrigets hårda villkor för den fria pressen var Pressbyråns distribution viktig för att så gott som möjligt säkerställa att tidningar och nyheter nådde ut till människor när de som bäst behövde det.
I dag, på Pressfrihetens dag, ligger Sverige alltjämt högt på Reportrar utan gränsers Pressfrihetsindex, men inte minst det som hänt i USA visar hur snabbt utvecklingen kan gå åt fel håll. Sedan Donald Trump valdes till en andra presidentperiod har landet tappat sju placeringar och ligger nu på plats 64, i kategorin ”problematisk”. Också i Sverige oroas många av hur offentlighetsprincipen alltmer har börjat beskäras, och många lokaltidningsreportrar vittnar om politiker som gör sig otillgängliga och att det har blivit svårare att få ut information.
På det sättet utgör Pressbyråns historia också ett sedelärande korrektiv till värderingsbefriade medieplattformar och misstänkliggöranden mot den fria journalistiken
Till detta kommer att den moderna distributionen av det fria ordet inte längre hanteras av besjälade människor som Folke Lundberg, utan av nihilistiska techoligarker och deras AI-bottar. På det sättet utgör Pressbyråns historia också ett sedelärande korrektiv i ett land som i dag är på väg att slitas sönder av värderingsbefriade medieplattformar och misstänkliggöranden av den fria journalistiken. Också den som distribuerar det fria ordet måste ha en själ.
Det tycks nästan som om Carl Snoilsky i sin melankoliska dikt om 1800-talets tidningspojkar utfärdade en profetisk varning för de väldiga teknikföretag som än en gång i vår historia är på väg att omstöpa hanteringen av det fria ordet:
Du lille tidningspojke,
En jätte din plats tar in …
O vore hans blick allenast
Så klarögd och varm som din!
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.















