Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Drama
”The chronology of water”
Regi: Kristen Stewart
Manus: Kristen Stewart och Lidia Yuknavitch. I rollerna: Imogen Poots, Thora Birch, Jim Belushi, m fl. Längd: 2 tim, 28 min (15 år). Språk: engelska. Biopremiär.
Mot en vattrad himmel klyver en kvinnokropp vattnet, som en haj. Blod, för mycket och för tjockt, sugs ner i bottenventilen. Ung kvinna skakar av gråt. Barnkläder tyngs med strandstenar. En handfull bebisaska i hennes hand.
Det värsta har hänt och medan en berättarröst talar om en smärta som man inte kan sätta ord på följer nya bildfragment, som bildar en lika plågsam berättelse: slag och bestraffningar av två systrar i en kalifornisk förort. Nersupen mamma. Vitkragad, hornbågad sextiotalsspappa med smak för sina egna döttrars kroppar. Skam. Flicka som simmar, snabbare och snabbare, vinner tävlingar, simmar ut ur barndomsplågan och in i tonår av frihet, sex och sprit.
Kristen Stewarts filmatisering av Lidia Yuknavitchs lika poetiskt och fragmentariskt uppbyggda memoarer från 2011 är en strid ström av bilder med vätskor – vatten, blod, sprit, tårar, sekret – som genomgående tema.
Det är en modig filmdebut. Inte bara för den experimentella formen i poetiskt 16 mm-format. Inte bara för att den skildrar ett trasigt, utlevande liv med en vild, ofta outhärdlig, aggressiv och självcentrerad huvudperson. Inte bara för att frigörelse gestaltas som en skiftning mellan självbestraffande och befriande onani.
Filmen är modig också för att den är en kliché. Det här är precis vad kvinnliga regissörer och manusförfattare förväntades syssla med och förlöjligades för att de sysslade med på åttiotalets filmskolor: kroppslighet, minnen, poesi, elliptisk dramaturgi.
De som verkligen ville lyckas spottade på allt det där, drog på sig regikepsen och gjorde linjär, våldsam nagelbitaraction så att snubbarna kunde säga: ”fan, bruden, du filmar ju som en man”, vilket länge betraktades – och upplevdes – som högsta formen av beröm.
Ska man slå in på den ”kvinnliga” vägen måste man, som Stewart, gå rakt in i smärtan, våldet, romantiken och sexualiteten. Inte tvivla eller censurera. Men inte heller förneka det man tycker är vackert, även om det är vatten som rinner i skrevor, systrar som kramas i badkar, blonda fuktiga lockar och havsblå ögon. Imogen Poots, en annan vargtandad aktris, spelar rollen som ett instängt djur, helt maktlös inför både sin självdestruktivitet och sin livsaptit. Ibland outhärdlig, alltid ljuvligt närvarande.
Filmen är helt klart för lång för sitt fragmenterade bildspråk. Det blir utmattande och repetitivt. Efter hennes författargenombrott – hon studerar bland annat litteratur för superhippien Ken Kesey, rart spelad av Jim Belushi – börjar biografin kännas mer pliktmässigt redovisad och poesin mer krystad. Men förvånansvärt länge och ofta dras man verkligen med i den virvlande strömmen av dramatiska spelscener och poetiska bildskärvor. Även när man verkligen inte vill.
Se mer. Tre andra filmer med simningstema: ”Water lilies” (2007), ”Nyad” (2023), ”Den svenska torpeden” (2024).
Fler film- och tv-recensioner i DN
