Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Tove Folkesson
”Min farsa var kommunist”
Norstedts, 230
Det är en liten värld vid randen av den stora. Ett hus nära havet på en ö i Nordsjön där taggtråden som under kriget skulle hindra landsättningar är borta sedan länge, och stolparna som höll tråden uppe har byggts till flottar av fredsgenerationerna.
I huset bor en mamma och hennes femårige son. Det är mamman som berättar, knapphändigt. När romanen inleds står de i begrepp att, symboliskt nog, laga muren mellan deras hus och stugan som tillhör mammans far. Berättaren är lite suddig i konturerna boken igenom, som om hon mest låter sig definieras av interaktionen med sin lilla familj och med naturen runtomkring. Hennes pappa är desto mer lättläst. Han är en pensionerad tjänsteman med rötter i Finland – den sortens boomer som kollar aktiekurserna medan han nynnar på Björn Afzelius.
Man får känslan av att berättarens högsta önskan är att få bara finnas till i den lilla världen i havsbandet. Men precis som i den närliggande ö-skildringen ”Offret” av filmaren Andrej Tarkovskij, rusar den stora världen in i form av stridsflygplan på himlen, fartyg vid horisonten och militärövningar vid strandkanten. Och så pappan då, som kommer insurande med sina olämpliga svordomar och synpunkter på dotterns göranden och låtanden. Detta är en pappa som är svår att komma inpå livet, och som vet om det. Han vet också att han nog inte varit en så bra pappa, men tja … nu kan han i alla fall få slippa allt det där vad det nu än var.
Det är över huvudtaget svårt att komma den här familjen inpå livet. Berättaren håller sig med egna associationer och minnesfragment som läsaren saknar tillgång till. Hennes mamma nämns aldrig. I gengäld får vi bitar av hennes farfars soldatliv under vinterkriget, och att denne farfars våldsamma PTSD har präglat sonens sociala väsen är självklart. Men han har aldrig slagit sin dotter. Det är han vansinnigt stolt för.
Romanens titel antyder att det skulle diskuteras politik och klasskamp betydligt mer än som faktiskt sker. Dottern är mer nutida postpolitisk medan hennes pappa fortfarande hanterar vänsterns besvikelse från decennier tillbaka, när han inte bara rycker på axlarna åt samhället och alla dess dumheter. Men en välbekant sentens från Marx dyker upp: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Pappan avfärdar detta som omöjligt som samhällsordning betraktat, eftersom opportunismen och viljan till makt förgiftat alla kommunistiska försök. ”Det förekommer förstås i det lilla”, konstaterar han: ”i familjer, vänkretsar och grupper av andra slag”.
Den trulige pensionären betraktas med ett ömsint öga och ett som är starkt kritiskt och avståndstagande
Där håller han nästan på att spränga vallen till självinsikt, men snubblar och börjar diskutera Mao istället, för att strax förbryllas av dottersonens tv-program. ”Va fan är det där?”. Det är Bolibompa. ”Är det han som är Bolibompa, han den gröna?” En återkommande slitning är språket inför sonen. ”Det är ju mitt språk”, försvarar han sig. ”Det är så jag uttrycker mig”.
Men säkert är det detta romanen mest handlar om: att tillämpa eller misslyckas tillämpa Marx sentens inom ramen för en mycket liten familj. Förmågorna är oklara och behoven inte särskilt utredda. Det är så mycket som stör och sitter fast, men egentligen varken mer eller mindre än i vilken annan familj som helst. Skulle jag tro. Den trulige pensionären betraktas med ett ömsint öga och ett som är starkt kritiskt och avståndstagande.
Den som kan sin Folkessoniana har betydligt enklare att läsa ”Min farsa var kommunist” än de nytillkomna läsare hon absolut förtjänar. Den öländska miljön känns igen från tidigare någorlunda självbiografiskt grundade böcker, och vi känner till den långa längtan efter ett barn och de därmed pågående fertilitetsbehandlingarna. Vi anar också att berättaren nu bor i den släktgård som legat som grund för till exempel romanen ”Hennes ord” från 2019, där hennes mormor brottades med sin cancer och där hennes morbror också bodde.
Det har alltså funnits andra människor i den här berättarens liv. Andra än farsan och den ännu ganska språklösa sonen. Det blir lite märkligt med ett sådant entydigt fokus på en enda relation – som att göra en statistisk undersökning baserad på en enda person. Den här romanen står lite skakigt på egna ben, utan stöd av sina äldre litterära släktingar. För trogna läsare innebär den däremot en fördjupning.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
