Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Metamorphoses”
Rijksmuseum, Amsterdam. Visas t o m 25/5, därefter på Villa Borghese i Rom 22/6-20/9
En dag stod Anna av Österrike inte ut längre. Som fransk drottning hade hon all rätt att ha synpunkter på hovets konstsamlingar. Den där italienaren Michelangelos målning föreställande Leda och svanen, om hur Zeus tar en svans gestalt för att kunna lura Spartas drottning att låta sig lägras, var alldeles för störande i sin osedlighet. Den måste bort.
Så originalet är förlorat sedan någon gång under 1600-talets första hälft, men det finns kopior bevarade och en av dem hänger nu på ”Metamorphoses” på Rijksmuseum i Amsterdam.
På ett plan går det att förstå Ludvig XIV:s mor. Motivet är aningen svårsmält redan från början i och med att ett djur är inblandat. Den starka erotiska laddning Michelangelo ger målningen, med svanens vinge mellan den nakna Ledas uppdragna ben och halsen slingrande upp mellan hennes bröst, vrider till allt ytterligare några varv.
Utställningen tar den romerske skalden Ovidius verk med samma titel som utgångspunkt. Det är sannolikt den mest inflytelserika boken i konsthistorien efter Bibeln och en viktig anledning till det är att den är så mycket mer än bara en vem-är-vem i grekisk-romersk religion.
”Metamorfoser” berättar på en övergripande nivå historien från världens skapelse till Julius Caesar men väver in de grekiskromerska gudasagorna till meandrande slingor i det mytologiska landskapet. Tillvarons ständiga föränderlighet, till följd av människors passioner eller gudars nycker, är temat.
Spännvidden på utställningen är stor, mästerverken många. I Amsterdam kan man se den olycklige Narkissos förtrollad av sin egen spegelbild i Caravaggios tolkning, liksom Correggios brutala skildring av hur Apollon flår faunen Marsyas levande för att ha utmanat guden i flöjtspel. Här visas 1800-talsorientalisten Jean-Léon Gérômes målning ”Pygmalion” där Galatea just har börjat få liv – anklarna är ännu blåvit marmor men från höfterna och uppåt har hon lätt rodnande, levande hud.
Eller berättelsen om Arachne som ägnas en hel liten sektion på utställningen. Den lydiska flickan gav sig på att tävla med Minerva i vävandets konst, överträffade henne och förvandlades som straff till en spindel. Eller är det kanske en belöning? Luca Giordano målar i alla fall själva förvandlingen, där spindelnät växer ut från Arachnes händer, medan Tintoretto istället för att välja dramatiken tycks närma sig skapandets villkor och spänningen mellan tanke och konst.
Det är roligt att se Louise Bourgeois stora bronsspindlar i ett sammanhang som för en gångs skull inte ramas in av biografiska fakta och psykologiserande utan får inta rummet som kraftfull KBT för arachnofobiker. Annars har de nyare och samtida namnen svårt att nå upp till samma nivåer som de gamla mästarna.
Ovidius var aldrig bortglömd utan uppskattades även under medeltiden för sin stil och sitt eleganta latin som flyter så lätt. Men förutsättningen var att han lästes genom ett filter av kristendom, där till exempel berättelsen om Danae och guldregnet sågs som en allegori för hur själen mottar den gudomliga välsignelsen.
Det renässansen gjorde var att rycka bort fikonlövet och låta de okristliga berättelserna vara vad de var. I Correggios målning från 1530 råder det ingen tvekan om vad som är på gång när Cupido drar täcket av den nakna Danae som med särade ben och dimmig blick just ska ta emot Zeus ur molnet ovanför sin säng. Tizians version av motivet ett par decennier senare är mer drömsk men också här är det någon sorts handfast hednisk bebådelse vi ser och inget annat.
I vår tid är osedligheten kanske en mindre källa till bekymmer än det faktum att Zeus erotiska eskapader oftast framstår som rena övergrepp. Framtiden kommer sannolikt att se något annat. ”Allting förändras, men inget förgår; och själarna vandrar//rör sig än hit, än dit, tar boning i alla slags väsen”, heter det mot slutet av ”Metamorforser” i Ingvar Björkesons översättning.
Det gäller för alla verkliga klassikerna. Varje tid har sina invändningar, men vi blir aldrig av med dem.
”Metamorphoses” fortsätter efter Amsterdam i delvis förändrad form till Villa Borghese i Rom i juni. Den modernare konsten följer inte med, men å andra sidan tillkommer fler äldre verk. Och så får man chansen att se historiens antagligen bästa skulptur, Gian Lorenzo Berninis ”Apollon och Dafne” från 1625, i ett utvidgat sammanhang. Bara det är värt resan. I väntan på det läser man lämpligen Ovidius, igen.
Läs fler texter av Nils Forsberg och mer om konst på dn.se
