Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag har räknat ut att jag som korrespondent i Kina satt sammantaget nära tre månader i strikt isolering under pandemin. De jag träffade under denna period rörde sig som människor, men där slutar likheten.
De var iklädda vita heltäckande skyddsdräkter, hade ögonen täckta med något som liknade svetsarglasögon. Och de inbjöd inte direkt till samtal. De gav order: gapa stort, sedan stack de ner en sticka djupt ner i halsen. Eller så topsade de långt upp i näsan. Därefter började ensamheten igen.
Det var coronapandemi och Kina var på tårna. Hela städer stängde och alla som anlände från utlandet tvingades sitta i karantän på ställen anmodade av staten, som hotell eller internatskolor.
Eftersom jag var tvungen att lämna landet vid några tillfällen blev det flera sådana här fängelseliknande sejourer.
I början av pandemin var regeln att sitta isolerad i en vecka, sedan ökades karantänstvånget till två veckor och därefter olidliga tre. Enda fördelen med min andra vända med tre veckors isolering är att jag blev världsmästare i rehabilitering. Jag hade då gjort en axeloperation och var tacksam för allt som fick tiden att gå. Rutinuppgifter, som annars hade känts trista att göra, blev något att se fram emot.
Att jag inte var sjuk och att jag hade vaccinerat mig spelade ingen roll. Alla som anlände till Kina sattes på en trång buss eskorterad av polis för att sedan placeras i ett rum som det var förbjudet att lämna. Ett steg utanför och ett larm började tjuta. Maten ställdes vid dörren och vi fick – till skillnad från i riktiga fängelser – ingen rast utomhus.
Frukost klockan halv åtta, lunch klockan tolv och middag klockan sex. Däremellan fanns uppmaningar om att städa klockan tre och öppna fönstret en halvtimme på eftermiddagen.
Tiden gick, men långsamt. Till pluskontot hörde många lästa böcker och att se i kapp tv-serier som ”alla pratar om”. Försök till dans på rummet lyfte aldrig, partykänslan uteblev. Men jag fick en tacksamhet över frihet som sitter i än i dag. Att kunna gå ut och ta frisk luft, få lämna hemmet. Och vetskapen att jag kan umgås med mig själv under lång tid utan att bryta ihop – jag blev något av en världsmästare på isolering.
När jag med lätt sinne anlände till Peking efter en reportageresa till Thailand möttes jag av en tyst stad.
Kina hoppades att deras rutiner skulle hålla smittan borta. Landet isolerade inte bara utlandsresenärer. Man stängde ner bostadsområden och hela städer. Ja, det räckte med att en granne hade testat positivt för covid för att hela huset eller grannskapet skulle stängas ned. Karantänscenter byggdes i rasande tempo och köer för att testa sig ringlade långa. Den som inte kunde bevisa i mobilen att de hade ett färskt negativt covidtest släpptes inte in i affärer, restauranger – ingenstans.
Hjälpte de hårda åtgärderna? Länge verkade det så. Efter den saktfärdiga reaktionen på utbrottet i Wuhan, pandemins ursprungsstad, då smittan spred sig snabbt verkade de strikta metoder som följde ha effekt. Under lång tid var smittspridningen i Kina klart lägre än i övriga världen. I perioder såg det så bra ut att Kina lättade på sina regler och var mer öppet än Europa.
Men landet utnyttjade inte perioden till att få tillräckligt många att vaccinera sig. Och när Kina, som ett av de sista länderna i världen, till sist släppte på kraven blev resultatet snabb virusspridning. Hur många som blev sjuka är oklart. Kinas styrande kommunistparti slutade räkna och pratade aldrig mer om pandemin.
Men när jag med lätt sinne i början av 2023 anlände till Peking efter en reportageresa till Thailand möttes jag av en tyst stad. Det var första gången sedan pandemin startade som jag fick åka raka vägen hem till min lägenhet utan att sitta i karantän. Jag såg fram emot att inte vara isolerad, träffa vänner. Men många jag kände låg hemma sjuka eller vågade sig inte ut, rädda för att bli smittade.
Sedan dess har jag och många andra förträngt coronaåren. Andesviruset kommer inte att utlösa en pandemi, enligt experterna. Det här viruset fungerar annorlunda än corona, smittan sprids inte lika lätt. Men oavsett vad myndigheterna säger, pandemin var ett trauma. Hos människor världen över väcks minnena till liv och en oro börjar gnaga.
Läs mer:
Socialministern om utbrottet av hantaviruset: Inga åtgärder nu
Frågor och svar – det här vet vi om hantaviruset
Så isoleras passagerare från virusfartyget i olika länder















