Den 9 maj hände något ovanligt på Tristan da Cunha. Den vanliga tystnaden och suset från havsbrisen revs upp av brummandet från ett tvåmotorigt militärplan.
– Titta där, sade en kvinna häpet till sin son.
Kort därefter dundrade militärplanet in över invånarnas huvuden. Det framgår av en mobilfilm som DN fått tillgång till.
Fallskärmar vecklades ut uppe i skyn. Totalt åtta personer landade på ett fält och mellan några hus: två brittiska arméläkare och sex fallskärmssoldater.
De kom med syrgas och flera ton annan utrustning för att hjälpa till med vården av en person som misstänks ha smittats av hantaviruset.
”Historiskt”, beskriver öborna saken själva.
Flygplan är inte en vanlig syn här. Det finns ingen landningsbana.
Ön är liten och bergig – dess högsta punkt mäter 2 062 meter över havet. Bara 224 personer bor på Tristan da Cunha, som är en av världens mest isolerade ögrupper.
Den ligger 2 430 kilometer från närmaste hamn: ön Sankta Helena. Till Kapstaden i Sydafrika är det ännu längre: 2 800 kilometer. Man får räkna med mellan sex och tio dagar för att resa till fastlandet. Och bara ett fåtal båtar trafikerar ön varje år.
Bland dem finns ett par kryssningsfartyg som brukar utgå från Argentina. Den 14–16 april lade ett av dem till utanför ön. Det numera ökända m/v Hondius.
Ombord på det hade en 70-årig man just avlidit av en infektion orsakad av hantavirus. Men skeppsläkaren och kaptenen visste inte det – de gjorde bedömningen att det inte rörde sig om en smittsam sjukdom.
Nu har det lett till att Tristan da Cunha ofrivilligt hamnat i världsmediernas strålkastarljus.
Öbon som får vård i sjukstugan reste också med m/v Hondius – han var på väg hem efter ett besök i Argentina. Nu beskrivs hans tillstånd som stabilt och det är ännu inte bekräftat att han är smittad av hantavirus.
Men det gnager en oro för att han kan ha smittat andra.
– Livet fortsätter i stort sett som tidigare. Vi försöker undvika att gå till sjukstugan om det inte är nödvändigt, berättar den ende franske invånaren på ön, Odile Cesari, för tidningen Le Monde.
Tristan da Cunha, och några ännu mindre omgivande öar, upptäcktes år 1506 av en portugisisk amiral vid namn Tristao da Cunha. Någon permanent bosättning upprättades dock aldrig av Portugal – och inte heller Nederländerna, USA eller de andra nationer vars sjöfarare ibland gjorde korta uppehåll här för att fylla på förråden.
Det dröjde till 1816 innan Storbritannien gjorde anspråk på ön. Då hade Napoleon Bonaparte förvisats till Sankta Helena – och britterna var oroliga för att Frankrike skulle upprätta en bas på förhållandevis närliggande Tristan da Cunha.
Garnisonen avvecklades bara ett år senare. Men några soldatfamiljer bestämde sig för att stanna. Om det inte varit för dem skulle ön kanske vara obebodd än i dag.
Det lilla samhället växte långsamt – ofta till följd av att någon sjöman eller båtpassagerare undsattes efter ett skeppsbrott.
Än i dag finns bara tio efternamn på ön. De är ursprungligen skotska, engelska, irländska, holländska, amerikanska och italienska. Men alla ser sig som Tristanbor, en identitet som byggts upp under århundraden av isolering och kollektivt arbete.
För att överleva tvingades öborna länge producera det de behövde på egen hand. De odlade potatis på ett gemensamt fält nedanför vulkanen, födde upp kor och drygade ut kosten med ägg och kött från albatrosser, liror och pingviner.
– Vi hade inte pengar. Vi brukade byta till oss saker när det kom fartyg. Då kunde vi byta potatis och kött mot socker, mjöl eller vad de nu kunde ha. Sen delade vi det lika mellan oss, berättar Martha, en då 95-årig kvinna som intervjuas i dokumentären ”No Place Like Home” från 1989.
Med tiden blev det mer och mer hummer i kosten.
För det finns mycket hummer i de djupa vattnen utanför Tristan da Cunha. Efter andra världskriget byggdes en fabrik på ön för att processa fångsterna – och för att frysa ned humrar och exportera dem.
Det blev snart öns viktigaste inkomstkälla.
Allt var nära att få ett slut 1961, då ett stort vulkanutbrott drabbade ön.
– Sakerna på hyllorna började skaka så mycket att man fick hålla i dem. Det blev bara värre. En söndag, ja jag minns att det var en söndag, skulle vi ta bussen. Då började marken spricka längs med vägen, vittnar den ålderstigna Martha om i dokumentären.
Glödande aska tände eld på ett hus och öns administratör beslutade sig för att evakuera samtliga. Så kom det sig att hela Tristan da Cunhas befolkning fick resa till England och leva där under två år – tills det ansågs säkert att återvända.
– De var snälla mot oss i England. Vi kunde inte ha hoppats på något bättre. Men vi längtade hem, det var så annorlunda för oss, sade Martha.
I ett klipp från 1965 förklarar en annan kvinna, Isobel Swahn, varför hon och i stort sett alla andra öbor återvände:
– Jag gjorde det för barnens skull. I England måste man hålla dem inomhus hela tiden och det är inte vi vana vid; allt det där med att hålla dörrarna låsta och ha barnen instängda. Här på Tristan har de ett fritt liv. De kan springa som de vill och vart de vill. Och vi behöver inte oroa oss för dem.
När Tristanborna återvände tog de dock med sig tv-apparater, kylskåp och andra av tidens bekvämligheter.
Numera finns också internet på Tristan da Cunha – men det går bara att använda nattetid, enligt dokumentärfilmaren Tobias Nölle, som nyligen tillbringade några månader på ön.
– Dagtid är uppkopplingen reserverad för fiskebåtarna och annan samhällsviktig kommunikation, berättar han för sajten Cineuropa.
Tristan da Cunha har en egen hemsida där det offentliggörs födelser, bröllop, dödsfall och andra viktiga händelser på ön. Vem man gifter sig med är en sak som berör alla, eftersom det gäller att undvika inavel. När en kvinna ska föda måste hon för säkerhets skull åka till fastlandet.
Larmet om en möjlig epidemi väckte oro på denna ö som helt saknar möjlighet till intensivvård. Under covid 19-pandemin kunde Tristan da Cunha hålla svåra fall borta genom att kräva hälsodeklarationer av besökande skepp.
Men när m/v Hondius ankrade utanför öns kust i mitten av april hade skeppsläkaren och kaptenen gett beskedet till det hundratalet passagerarna att dödsfallet ombord inte innebar någon risk för smitta.
Tre dagar efter dödsfallet steg de därför av på Tristan da Cunha – och några av dem gav föreläsningar för skolbarnen. Att i stället vända om hade kunnat bli dyrt, för de som färdades med fartyget hade betalat hundratusentals kronor per person.
Det återstår att se om någon ansvarig begått ett brott i lagens mening.
Fakta.Brittiskt territorium
Tristan da Cunha, i folkmun kallad Tristan, är en liten och isolerad ögrupp i södra Atlanten. På den största av öarna, Tristan da Cunha, bor enligt en färsk folkräkning 224 personer (inklusive ett 20-tal gästarbetare och besökare).
De tre övriga öarna har ett rikt djur- och fågelliv och är obebodda av människor, med undantag för en väderstation på Gough Island.
Tristan da Cunha är del av det brittiska utomeuropeiska territoriet Sankta Helena, Ascension och Tristan da Cunha. Det finns ingen flygplats på ögruppen, så normalt sett sker alla transporter med fartyg. Det är minst sex dagars färd till närmaste hamn från Tristan da Cunha.
Bara en polis finns på ön.
Läs mer:
Hoppar fallskärm för att rädda misstänkt hantasmittad på ö
Hantaviruset kan slå hårt mot isolerad ö – ”väldigt orolig”
