Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Ungdomsbok
Philip Pullman
”Rosenfältet. Boken om stoft 3”
Övers. Helena Hansson
Natur&Kultur, från 12 år
När nu en 80-årig Philip Pullman slutligen går i mål med sitt livsverk, berättelsen om Oxfordflickan Lyra Belacqua vars nyfikenhet och lojalitet med sina vänner tar henne till helt främmande världar, till möten med häxor, pansarbjörnar, gripar och änglar, till kärleken och hela vägen till dödens rike och tillbaka – så knyter han ihop säcken till en av den moderna fantasyns verkliga klassiker.
”Rosenfältet” är den tredje och avslutande delen i ”Boken om stoft”. Trilogin fungerar i sin helhet både som prequel och sequel till berättelsens egentliga hjärta, som finns i den första trilogin ”Den mörka materian”. Verket omfattar i dag två trilogier och fem kortare, fristående volymer från Lyras värld, och har tagit Philip Pullman 30 år att fullborda. Det har nog suckats rejält av lättnad runt om i världen över att denna sista del till sist ändå blev klar. Det har tagit sex år. I fantasygenren brukar ju oftast både fans och författare uppskatta riktigt långa episka berättelser. Men med omfattningen kommer ju risken att verken aldrig kommer i mål. Ta Robert Jordan och George RR Martin som varnande exempel. Men Pullman gjorde det, tack och lov!
”Rosenfältet” tar vid exakt där ”Det hemliga riket” slutade, så egentligen är dessa två delar en enda (1 500 sidor lång) bok. Tio år har gått sedan händelserna i ”Den mörka materian” och Lyra är nu vuxen. Väl på universitetet har hennes studier lett henne till att förneka allt som inte går att försvara rationellt och förklara bort fantasin som något farligt, förföriskt och falskt. Inte minst betydelsen av dæmonerna, Pullmans allra främsta uppfinning, alla människors självständiga och synliga själar, manifesterade i djurform.
Lyras nya ideologi är föga förvånande inte vidare populär hos hennes egen dæmon, Pantalaimon. En dag bestämmer sig en frustrerad Pantalaimon att ge sig av till en mytomspunnen plats, den ”röda byggnaden” som ligger i en öken någonstans långt bort i Centralasien. Där frodas enligt uppgift det magiskt laddade ”stoftet”, och han hoppas att där kunna återfinna Lyras förlorade fantasi. Lyra beger sig skuldtyngd efter sin dæmon. Andra, mörkare krafter jagar i sin tur Lyra. För i Lyras värld är stoft och intresse för stoft något strängt förbjudet av den ultradogmatiska kyrkostaten Magisteriet, som hänsynslöst styr i världen. Stoft representerar allt det som Magisteriet fruktar: fantasi, känslor, fria tankar, drömmar… allt det som inte går att väga och mäta, kontrollera eller underkuva.
Det gick sjutton år från det att ”Den mörka materian” färdigställdes, till dess att den första delen av ”Boken om stoft” publicerades. Mycket vatten har därmed runnit under broarna. Och visst skiljer sig trilogierna åt. ”Den mörka materian” var sensationell i sin berättarkraft när den kom ut. Den kändes överraskande realistisk trots sin genretillhörighet. Det ska dock tilläggas att Pullman själv alltid hävdat att han inte skriver fantasy. Men förutom Lyras spännande äventyr så fanns där hela tiden en extra känsla av djup som jag tror förklarar en del av lyskraften. Pullman menar verkligen allvar med sina böcker. Och kritiken av totalitära trossystem, må de vara kristna, muslimska eller marxistiska, var och är ett viktigt bärande tema i verket som helhet. ”Den mörka materian” blev när den kom ut verkligen fantasylitteraturens non serviam.
Den religiösa intolerans han så väl skildrar i fiktionen drabbade honom själv i allra högsta grad i verkligheten.
Philip Pullman blev dock plötsligt elefanten i fantasyrummet genom sin öppna kritik av dogmatisk religiositet. Det stod honom dyrt särskilt i USA, där öppen religionskritik inte fick komma i närheten av barn. I den Londonbaserade tidskriften Catholic Herald ansåg man att Pullmans verk förtjänade att brinna på bål mer än Harry Potter-böckerna – vilket inte vill säga lite. Den konservative brittiske kolumnisten Peter Hitchens kallade honom för Storbritanniens farligaste författare. Enligt Hitchens dödade Pullman Gud. Den påkostade filmatiseringen av ”Den mörka materian” med stjärnor som Daniel Craig och Nicole Kidman i huvudrollerna lades ner redan efter första delen och på hemmaplan blev författaren mordhotad av olika muslimska grupper som på felaktiga grunder kopplade ihop hans offentliga religionskritik med de danska Mohammedkarikatyrerna. Några minst sagt tunga år följde på den banbrytande trilogin. Den religiösa intolerans han så väl skildrar i fiktionen drabbade honom själv i allra högsta grad i verkligheten.
Men vindarna vände som tur var. Han fick som första fantasyförfattare Almapriset år 2005 och därefter har priser och hedersutmärkelser fullkomligt haglat över honom. ”Den mörka materian” har sålts i över 20 miljoner exemplar och Philip Pullman är numera adlat till Sir Philip.
”Boken om stoft” är dock inte lika brännande angelägen och allvarlig som ”Den mörka materian”. Avslutningen av det stora verket är heller inte lika nydanande eller laddad som det var för 30 år sedan. Gestalterna i ”Boken om stoft” kommer heller inte riktigt lika nära en. Men det är oavsett en imponerande bedrift att ro detta i land. Det är möjligt att Philip Pullman helt enkelt fokuserat på andra, nya saker som väckt hans intresse. Som att en gång för alla förklara vad stoft egentligen är. Och rosenfältet, vad nu det är. Och medvetandet. Och hur kommer den så viktiga fantasin in i allt detta? Dessa frågor och de fascinerande svar han erbjuder är de allra viktigaste när han nu knyter ihop sin fantastiska berättelse med ”Rosenfältet”. Storbritanniens farligaste författare visar sig ha lyft på hatten och gått vidare, ständigt på upptäcktsfärd och lika orädd som någonsin sin hjältinna Lyra.
Läs mer om barn- och ungdomsböcker
