Fakta i frågan: Har vårdköerna ökat?

Sjukvården är den enskilt viktigaste frågan för väljarna enligt opinionsmätningarna – och inom den kategorin toppar just vårdköerna.

Ett sätt att följa utvecklingen är att studera hur stor andel av patienterna som får vård inom vårdgarantin (se faktaruta). Enligt lag ska till exempel patienter i den specialiserade vården inte behöva vänta mer än 90 dagar på ett första besök eller en operation.

Följande graf visar hur väl gränsen hålls:

Utvecklingen kan sammanfattas så här:

● För nybesök försämrades väntetiderna efter pandemin, runt 2021-2022. Därefter har nivån varit i stort sett oförändrad, cirka 14 procent av patienterna fick vänta mer än 90 dagar.

● För operationer och behandlingar försämrades väntetiderna mellan 2014 och 2019. Under 2025 och 2026 har de förbättrats med cirka tre procentenheter till cirka 14 procent.

Siffrorna bygger på faktisk väntetid: av alla nybesök och operationer som genomfördes en viss månad, hur stor andel hade väntat mer än 90 dagar?

Måttet har en viktig begränsning. Det säger ingenting om dem som fortfarande står i kö. I teorin skulle andelen som väntat mer än 90 dagar kunna vara 0 procent om vården enbart behandlar patienter med kort väntetid. Det är som att mäta väntetiden på en restaurang genom att bara fråga dem som redan fått bord – de som fortfarande väntar räknas inte.

För att få en mer fullständig bild behöver vi därför också studera väntelistorna: hur många som väntar, och hur länge. Den statistiken bygger på en ögonblicksbild i slutet av varje månad.

Antalet patienter som väntat längre än 90 dagar – alltså mer än vad lagen tillåter – ökade tydligt mellan 2014 och 2023. Det senaste året har antalet väntande dock minskat.

Det är emellertid svårt att avgöra vad som är verkliga förbättringar och vad som beror på administrativa förändringar: till exempel uppdaterade väntelistor, ändrade rutiner eller att patienter som inte längre är aktuella tas bort (till exempel avlidna eller personer vars symtom försvunnit). Eftersom personnummer saknas i databasen går det inte att följa individer genom vårdkedjan.

Sammantaget pekar utvecklingen snarare mot en förbättring än en försämring de senaste åren. Sedan 2022 har andelen genomförda operationer där väntetiden överstigit 90 dagar minskat med omkring tre procentenheter, samtidigt som antalet som väntar längre minskat med drygt en tredjedel.

Jämförelsen haltar dock något: 2022 var ett exceptionellt år när pandemins uppdämda vårdbehov fortfarande satte spår i statistiken. Under 2020 och 2021 byggdes ett vårdberg upp när planerad vård sköts upp eller ställdes in, vilket bidrog till de ovanligt långa väntetiderna året därpå. Den förbättring som syns sedan dess ska därför delvis förstås som en återhämtning från ett mycket pressat läge. Mätt mot nivåerna under åren före pandemin syns ingen förbättring.

90-dagarsgränsen är överlag ett trubbigt mått. En patient som väntat 89 dagar räknas som att vårdgarantin uppfyllts. En som väntat 91 dagar faller utanför. Skillnaden i upplevd väntan är i praktiken marginell – men i statistiken hamnar de i helt olika kategorier.

Följande graf visar hur alla patienterna på väntelistorna fördelade sig förra året i olika tidsintervaller, med år 2022 som referens.

Jämfört med 2022 bestod väntelistorna förra året i större utsträckning av patienter med kortare väntetider. Andelen som väntat mer än ett år minskade från 13 till 7 procent.

Det leder till en mer grundläggande fråga: vad är en kö?

En kö uppstår när fler söker vård än vad systemet har kapacitet att ta emot. Ungefär som i en mataffär där kunderna kommer in snabbare än kassorna hinner expediera. Om inflödet av patienter överstiger antalet genomförda besök och operationer växer kön. Har obalansen pågått länge blir den allt svårare att beta av.

Ställer man antalet väntande mot antalet genomförda operationer och behandlingar blir bilden tydlig: Efterfrågan har ökat betydligt snabbare än kapaciteten. Fler patienter tillkommer utan att mötas av motsvarande ökning i produktionen.

Att efterfrågan ökar är inte överraskande. Befolkningen växer och vi blir äldre. Fler drabbas av cancer. Samtidigt vidgar den medicintekniska utvecklingen gränserna för vad som går att behandla.

Ett tydligt exempel är ögonsjukvården. Tidigare innebar en gråstarrsoperation oftast att en standardlins sattes in och patienten fick glasögon efteråt. I dag kan synfel korrigeras samtidigt – ett har som gjort att fler både kan och vill opereras. Men även när ingreppen är korta och standardiserade kan produktionen hållas tillbaka av brist på personal, lokaler och fungerande flöden.

Efterfrågan kan också påverkas av medicinska riktlinjer, remissmönster och prioriteringar.

Problemet är alltså att produktionen under en längre period inte har ökat i samma takt som efterfrågan, vilket har byggt upp köer. Samtidigt finns en positiv utveckling de senaste åren med minskande antal väntande. Det kan delvis bero på ökad produktion sedan pandemin 2020–2021.

Det går dock inte att utesluta att minskningen av antalet väntande också kan bero på rensningar av listor, det vill säga att patienter som inte längre är aktuella för vård har tagits bort. Att antalet väntande minskat så kraftigt under 2025 och 2026 – utan en motsvarande ökning av utförda ingrepp – väcker frågor.

Slutsatsen kan verka enkel: det behövs mer kapacitet. Men varför opererar man inte bara fler patienter?

En central begränsning är tillgången på personal, särskilt i mer glesbefolkade delar av landet. Antalet specialistsjuksköterskor per capita i Sverige har minskat stadigt sedan åtminstone mitten av 1990-talet. Det är problematiskt eftersom dagens allt mer avancerade vård är beroende av specialistkompetens.

Kapacitet handlar inte bara om bemanning utan också om tillgång till vårdplatser och operationssalar – samt hur vården organiseras och hur patientflöden fungerar.

Köer kan också uppstå när kapacitet och patienter inte finns på samma plats. Bakom rikssiffrorna döljer sig stora variationer. I Region Stockholm hade 98 procent av de opererade väntat högst 90 dagar i mars 2026. I Region Skåne var motsvarande andel 77 procent, i Region Jämtland Härjedalen 63 procent.

Beror detta på skillnader i politiskt styre? Inte nödvändigtvis. DN har inte hittat något robust samband mellan politisk färg och vårdköer.

En mer sannolik förklaring är skillnader i vårdutbud och bemanning. Stockholm har ett stort utbud av vårdgivare och dessutom delvis egna, stramare tidsgränser. Regioner med långa väntetider präglas oftare av personalbrist. Utan vårdplatser och personal går det helt enkelt inte att genomföra operationer.

Tolkningen av Stockholms siffror kompliceras för övrigt av att regionen utför en del vård åt patienter från andra delar av landet. Det innebär att siffrorna delvis speglar inflödet av patienter från andra regioner, vilket försvårar jämförelser.

Det finns också stora skillnader mellan medicinska områden. I allergi­vården genomfördes till exempel 45 procent av nybesöken inom 90 dagar i mars 2026, jämfört med 96 procent inom cancer­vården.

Det innebär att tillgången till vård varierar inte bara geografiskt, utan också beroende på sjukdom.

Samtidigt blottläggs måttets begränsning. Inom cancervården är 90 dagar inte en relevant gräns. För vissa cancerdiagnoser kan varje veckas fördröjning vara livshotande.

Därför kompletteras vårdgarantin inom cancervården med något som kallas ledtider, som mäter tiden från välgrundad misstanke om cancer till behandlingsstart (till exempel operation). För prostatacancer är målet 68 dagar, för äggstockscancer 24 dagar. Tidsgränserna är satta av professionen utifrån medicinska bedömningar.

Över tid, mellan 2018 och 2025, syns ingen tydlig förbättring i hur väl dessa mål uppfylls.

Många cancerpatienter får inte behandling i tid, trots återkommande statliga satsningar.

För att fördjupa bilden har DN också analyserat de nationella väntetiderna för 13 av de vanligaste operationerna, från höft- och knäproteser till framfallsoperationer. Här har vi tillgång till data för mediantid i dagar.

Även här framträder tydliga skillnader mellan olika ingrepp, ofta medicinskt motiverade – till exempel kortare väntetider för bröstcanceroperationer än för de flesta andra ingrepp.

Utvecklingen är inte entydig. För vissa operationer syns förbättringar, för andra ingen tydlig förändring.

Några av operationstyperna har varit föremål för statliga satsningar. Inför 2025 avsatte regeringen omkring en miljard kronor för att öka antalet operationer inom grå starr, framfall och höftproteser (fler ingrepp omfattas 2026). För de två senare syns också minskade väntetider. Inom grå starr har produktionen ökat men utan tydlig effekt på väntetiderna.

Samtidigt bör noteras att trenden mot kortare väntetider för framfall och höftproteser hade inletts redan före satsningen – och att även operationer vilka inte omfattats, som knäproteser, har fått kortare väntetider.

Det har också funnits kritik från läkarkåren om att riktade satsningar kan leda till undanträngningseffekter, att patienter med större medicinska behov prioriteras ner. DN har dock inte kunnat belägga sådana effekter i det analyserade materialet.

Däremot finns det ett strukturellt mönster för flera operationstyper som är värt att uppmärksamma och som gäller oavsett satsningarna: Sjukare patienter väntar längre.

Det väcker frågor eftersom en grundläggande princip i hälso- och sjukvårdslagen är att den som har störst behov av vård ska ges företräde.

Bland knäprotesoperationer väntade friska patienter i median 54 dagar förra året. Patienter med allvarligare sjukdomsbild väntade nästan dubbelt så länge – 106 dagar. Det hänger sannolikt samman med att de kräver mer resurser – längre vårdtider, mer förberedelser, fler komplikationsrisker att hantera. De är med andra ord svårare och dyrare att operera, vilket gör att de hamnar längre bak i kön även när kapaciteten ökar.

Vården omfattar betydligt mer än vad de redovisade måtten fångar. I praktiken finns det inte en väntetid, utan många – varav flera inte ens mäts.

En patient med ryggsmärta kan passera flera steg före en operation: vårdcentral, fysioterapi, röntgen, specialistbedömning och ytterligare utredning. Andra patienter möter vården akut, där väntetider mäts i timmar snarare än månader. För akutsjukvården finns relativt goda data, och situationen har varit i stort sett stabil de senaste åren.

Inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) är en målsättning att barn ska få en första bedömning inom 30 dagar och behandling eller utredning inom ytterligare 30 dagar. Dit är det fortfarande långt. Över hälften av dem som väntar på utredning har väntat längre än 30 dagar.

Primärvården är för de flesta den första kontakten med sjukvården, men även här uppfylls inte garantin fullt ut. Cirka 15 procent av patienterna fick under 2025 vänta längre än vårdgarantins tre dagar på medicinsk bedömning.

Vårdköer skapar oro, stress och samhällsekonomiska kostnader. Samtidigt är det vetenskapliga stödet för att väntetider vid planerade operationer leder till sämre medicinska utfall svagare än man kan tro.

Väntetider kan inte heller diskuteras isolerat. De måste vägas mot vad vården faktiskt levererar. Svensk sjukvård har medicinska resultat i toppklass: hög överlevnad i cancer, låg dödlighet i hjärtinfarkt och stroke samt få vårdrelaterade infektioner. Medellivslängden i Sverige är hög i en internationell jämförelse.

Ändå präglas bilden av sjukvården ofta av missnöje. Och just vårdköerna pekas ut som en akilleshäl. Men är de verkligen längre här än i andra höginkomstländer?

Internationella jämförelser är metodmässigt mycket svåra. I Sverige börjar klockan ticka när specialistläkaren beslutar om åtgärd. I andra länder mäts hela resan – från husläkarens remiss till genomförd behandling.

OECD har försökt harmonisera data mellan sina medlemsländer. I den jämförelsen sticker Sverige inte ut med särskilt långa väntetider. Däremot tycks väntetiderna vara klart kortare i Danmark. Men även OECD:s harmoniserade data har betydande brister — jämförelserna bör tolkas försiktigt.

Det finns också ett gap mellan patienternas erfarenhet och allmänhetens bild av vården. Enligt SKR:s Nationella patientenkät från 2025 ansåg cirka 85 procent av patienterna att de fått vård i rimlig tid. Men bland befolkningen i stort – enligt SKR:s Vårdbarometer – var motsvarande siffra samma år bara 55 procent. De som faktiskt mött vården är alltså betydligt mer nöjda än de som betraktar den utifrån.

Så har vårdköerna ökat? Den samlade bilden pekar mot en viss förbättring de senaste åren – men från nivåer som länge försämrats. Grundproblemet kvarstår: efterfrågan på vård har över tid vuxit snabbare än kapaciteten. Utan en förändring av den balansen kommer köerna att bestå.

Läs fler Fakta i frågan:

Har borgerliga regeringar haft otur med konjunkturen?

Kommer Sverige att klara en allt äldre befolkning?

Hur stor är asylinvandringen?

Mår unga allt sämre?

Har den svenska bostadsmarknaden gått sönder?

Håller Sverige på att knäcka gängen?

Är de svenska fjällen på väg att försvinna?

Alla Fakta i frågan finns här