Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Scen
Nietzsche kontra Wagner
Musikmonolog med Nietzschetexter
Musik av Wagner, Liszt, Bizet, Haydn
Manus: Joakim Sten
Regi: Tobias Theorell
Scenografi och kostym: Rikke Juellund
Dirigent: Henrik Schaefer
Med Jonas Karlsson, Vilma Skäryd, Philip Hartman, Dmitry Tyapkin
Scen: Folkoperan, Stockholm
”Nietzsche kontra Wagner” är Nietzsches egen titel, från en av hans sista skrifter, med underrubriken ”En psykologjournal”. Här, på Folkoperans scen, får Wagner bli ett beläte, en gipsbyst. När Jonas Karlsson gör entré iförd filosofens valrossmustasch så är det uvertyren till ”Carmen” han har med sig.
Friedrich Nietzsche var den purunga filosofiprofessorn som kom att inlemmas i det wagnerska hushållet under tre lika innerliga som intensiva år. Richard Wagner lika mycket fadersgestalt som kulturell frälsare, hustrun Cosima föremål för svärmeri. Så långt en konstnärlig trekant i någorlunda musikalisk och filosofisk harmoni. Nietzsche var ingen oäven pianist, men en hopplös amatör som komponist. Wagner ansåg sig däremot fullfjädrad också som tänkare.
Men i takt med en gryende germanism i Bismarcks segerrika Tyskland, och en växande Wagnerkult kring det nya operahuset i Bayreuth, svalnade Nietzsches hänförelse. Isoldes ”fuktiga dunkel” byttes mot Carmens ”torra hetta”. Det var då han utvecklade sitt eget tänkande. Från att ha varit Wagners främsta banérförare blir Nietzsche hans argaste vedersakare.
Med två sångare, en konsertpianist och en orkester – blir då denna monolog ett allkonstverk i wagnersk anda? Nej, ”Nietzsche kontra Wagner” är snarare ett Ted-talk kryddat med nietzscheanska oneliners i Jonas Karlssons uppriktiga och dråpliga gestaltning. Här följer Folkoperan upp sitt framgångsrika monologkoncept kring Dmitrij Sjostakovitj i ”Tidens larm”, också den föreställningen dramatiserad av Joakim Sten.
Även Jonas Karlsson följer upp sig själv med en snusbrun kostymering snarlik den han bar på Folkoperans ”Vita hästen”. Han sjunger inte denna gång, men väl dansar vackert till stråkkvartett av märket Haydn. En symbol för den ”rena” musiken, till skillnad från Bayreuths ”trollkarl”, med sin effeminiserande skådespelarmusik. Som svikit sina höga ideal, blivit förborgerligad och anammat den kristna gudens medlidande.
Jonas Karlsson återkommer med blixtar i huvudet, kräkningar och tarmar av taggtråd. ”Det som inte dödar mig stärker mig”, sade Nietzsche som bekant – i dag en standardfras i amerikansk populärkultur
Nietzsche sökte inget medlidande, eller? Jonas Karlsson återkommer med blixtar i huvudet, kräkningar och tarmar av taggtråd. ”Det som inte dödar mig stärker mig”, sade Nietzsche som bekant – i dag en standardfras i amerikansk populärkultur. Här får Franz Liszts virtuoseri vara symbol för den breda massans föraktliga smak och ge Folkoperans pianist Dmitry Tyapkin tillfälle att briljera med dennes ”Campanella”.
Annars är det Tristans magiska ackord och Isoldes eviga melodi som går in och ut ur föreställningen och Nietzsches upphettade hjärna, vackert gestaltad av Vilma Skäryds mörkfärgade stämma. Barytonen Philip Hartman bidrar med avsnitt ”Carmen” och ”Tannhäuser”, samt orkestern med en bit ur ”Siegfriedidyll”. Tydligen det enda Wagnerverk som Nietzsche aldrig förkastade. Och som jag gärna hade hört mera av.
Läs mer:
Jonas Karlsson gör sin första monolog: ”Viktigt att ha bekväma kläder”
Läs fler texter av Camilla Lundberg
