Boklistan vecka 21: Polska språkövningar, lök, antifa-Bamse och Ovidius i manosfären

I veckan upprörde den polska författaren Olga Tokarczuk den internationella författarkåren. I en intervju som publicerades i polska My Company talar hon en del om hur författare förlorar sig i denna virriga värld, hur de ansätts av frågor om politik hit och dit, och tappar fokus. Varpå hon mångordigt mycket initierat diskuterar just politik. Men det är inte det som har upprört hennes kollegor. Det är att hon har använt AI när hon skrivit den roman som hon säger kommer att bli hennes sista.

■ ■ ■

Hon säger: ”Często wprost rzucam maszynie pomysł do analizy z prośbą: ”kochana, jak mogłybyśmy to pięknie rozwinąć?”. Det vill säga: ”Ofta bollar jag en idé med maskinen och frågar den: Kära du, hur skulle vi kunna utveckla detta på ett snyggt sätt?”. Hon har också bett sin maskin om tips på vilka låtar som en av hennes gestalter skulle kunna tänkas vilja dansa till.

Detta med att använda AI är inte helt oproblematiskt, men hon kopplar det till det faktum att en romanförfattare tjänar sämre än till exempel en kolgruvearbetare. Att det inte lönar sig att vara författare. Och så är det ju. Vad som kanske retar somliga av hennes kollegor är det faktum att det Nobelpris i litteratur för år 2018 som hon mottog uppgick till cirka 10 miljoner kronor.

■ ■ ■

Min hållning till detta och liknande fall är väl såhär: Om du inte bemödar dig om att skriva, så förstår jag inte varför jag skulle bemöda mig om att läsa. Å andra sidan – om en diskussion med en maskin kan öppna nya vägar för tänkandet, så är det väl inte sämre än att bolla idéer med sin undulat eller förläggare. Det är en fråga om hur man hanterar det.

■ ■ ■

Nota bene. Detta brev använder sig inte av AI på något sätt och kommer aldrig att göra det. Vår finansavdelning satsar istället på tulpanlökar, som de bedömer vara en säkrare investering.

■ ■ ■

Än har jag inte sett Bamse tackla frågan om AI. Den snälle björnen brukar ju annars ha fingret i luften när det kommer an på politiska och vardagsfilosofiska frågor. Serieforskaren Robert Amans nya bok heter ”Kamrat Bamse” (Verbal förlag) och behandlar mest 1970-talets svenska seriekultur. Han har tidigare skrivit om Den vandrade vålnaden Fantomen och dennes specifikt svenska vandringar. ”När Fantomen blev svensk” recenserades i DN av serieskaparen Joakim Lindengren, vars superhjälte Kapten Stofil inte är mindre svensk.

■ ■ ■

Veckans högläsning är antik, som så många andra veckors. Förlaget Faethons nyutgivning av Ovidius ”Botemedel mot kärleken” är en betydligt uppfräschad översättning (av Ruben Wive) av detta komiska mästerverk. Mest förslagen när det gäller kärlek är Ovidius när han tipsar om hur man tänder av från en förälskelse. ”Jag fastnade själv för en viss dam nyligen, men vi klickade inte alls”, är ett exempel på hur Wive moderniserar på ett lyckat sätt.

Det är faktiskt mycket roligt – eller upprörande, vilket ofta är samma sak – när denna röst från den romerska manosfären delar med sig av sina förskräckliga erfarenheter. Som i sektion ”VII: Om du nu måste stanna kvar i Rom tänk då konstant på hennes defekter”. Han föreslår att man ska be henne sjunga om hon saknar sångröst. ”Går hon klumpigt? Föreslå en promenad” ”Har hon dåliga tänder? Berätta något som får henne att skratta”. Man kan med fördel också betrakta sin dam när hon bestryker sitt ansikte med olika sminker och kalla henne ”vidbränd” om hon har solbrynt hy – och här börjar man ana att damen utan tvekan kan ersättas med vilken ung man som helst i svängen 2026.

■ ■ ■

Prenumerera också på nyhetsbrevet Boklistan, som kommer i din mejlbox. Läs tidigare nyhetsbrev om böcker.