Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Visste du att om man kryper ihop och försöker slappna av i musklerna känns hårda slag lite mindre?
Jag visste det inte, och förhoppningsvis inte du heller. Men enligt SVT:s och Johannes Hallboms omtalade dokumentärserie ”Arvtagarna” är det här en färdighet som ett skolbarn haft ”förmånen” att lära sig på det svindyra internatet Lundsberg – i närtid. Kunskapen har han fått den hårda vägen, det vill säga via ofrivilliga slagsmål, beordrade av äldre elever. Och berättelsen tyder på att han inte är ensam, det formuleras som en allmän lärdom, från äldre till yngre, för att klara tiden på Lundsberg.
Det står förstås ingenting om detta i någon läroplan eller i Lundsbergs officiella regler. Och det nämns naturligtvis inte heller i Mustiga Mauris ”nordkoreanska” reklamfilm för internatet. Men i ”Arvtagarna” får vi en obehaglig inblick i det hemliga system som elever haft att förhålla sig till i generationer. Ett ordergivningssystem och en skuggverklighet där de yngsta står längst ner i hierarkin och där eleverna ”tar igen” när de blir äldre. Där maktuppvisningar och övergrepp tycks ske med de vuxnas goda minne. Där poängen är att bli bekväm med att ta och ge order – oavsett hur absurd ordern är. Och där vägran och ”skvaller” är lika med socialt självmord.
Jag förstod att hon skulle få betala ett mycket högt pris i sin sociala krets. Men också att hon nu satte igång en snöbollseffekt som skulle vara svår att stoppa
Jan Guillou, som genom sin bok ”Ondskan” räknas till internatexpertisen, kallar systemet rätt och slätt fascistiskt. Han menar att kulturen härrör från det brittiska kolonialväldet men också från den sicilianska heders- och tystnadskoden omertà.
En av anledningarna, förutom uppenbart journalistiskt slit, till att vi nu får en sådan kvalificerad inblick i denna skuggkultur stavas Gunilla von Platen. Hon är mamma till en före detta elev som varit en del av nämnda system, det vill säga en kille som både blivit utsatt och utsatt andra. Sonen var också inblandad i den så kallade januariincidenten 2025 och dömdes tillsammans med tre andra elever för misshandel. Men till skillnad från generationer av Lundsbergsföräldrar har den kända entreprenören valt att inte längre vara tyst.
När jag såg den rasande Gunilla von Platen tala ut i dokumentären, om den grova rasism och de systematiska kränkningar som hennes son upplevt, insåg jag två saker. Jag förstod att hon skulle få betala ett mycket högt pris i sin sociala krets. Men också att hon nu satte igång en snöbollseffekt som skulle vara svår att stoppa.
Det var som att höra den där distinkta smällen när någon sticker hål på en sprickfärdig ballong. Ett ljud som påminner en del om när metookvinnorna tog bladet från munnen och stack hål på tystnadskulturen runt systematiska sexövergrepp. Ja, kanske är det här rent av den svenska överklassens variant av metoo? Den krigiska tonen på sociala medier, som följt efter von Platens uttalanden, är hur som helst inte helt olik ”jag ska slita dig i stycken”-stämningarna från 2017.
Tanken på att det här faktiskt är en elitskola, som fostrar framtida ledare som potentiellt kan få stort inflytande i Sverige, ger mig ingen ro
Man kan tycka att detta är en i-landsbagatell och att rika föräldrar som sätter sina barn i skolan får skylla sig själva. Men tanken på att det här faktiskt är en elitskola, som fostrar framtida ledare som potentiellt kan få stort inflytande i Sverige, ger mig ingen ro. Lägg till von Platens berättelse om rasism och pennalism, den arrogans och tystnadskultur vi hittills sett från skolans ledning samt en anmärkningsvärd flathet från svenska myndigheter – och vi har ett rejält problem som borde vara av allmänintresse. Något betydligt större än det som nu förminskats till en ”men mitt barn har det i alla fall bra”-diskussion av bland andra Camilla Läckberg (DN 21/5).
Att läsa i förundersökningen om det normaliserade våldet på skolan och om hur flera föräldrar till misshandlade Lundsbergsbarn avböjer att polisanmäla ger mig kalla kårar.
Läs fler krönikor och andra texter av Catia Hultquist
Inifrån Lundsberg: Att vägra lyda order är lika med socialt självmord
