Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Klassträff, skrev Elisabeth och jag blev naturligtvis nyfiken. Det var ju rätt många år sedan vi gick i samma klass.
”Rätt många år” är närmare bestämt 53 stycken, mer än ett halvt sekel.
Året var 1973 och den ”riktiga” studentexamen var avskaffad, men vi i klass S3b hade bestämt oss för att köpa studentmössor. Vi ville synas och det märktes också på det fotografi som togs på alla elever som ”sprang ut” det året.
Det där skolfotot hamnade inte enbart hemma hos oss elever, utan även i en bok med titeln ”Norra Real 100 år” som gavs ut 1976, utgiven av Norra Realarnas Förening.
Boken innehåller ett tiotal foton varav ett på kollegiet som det såg ut 1974 och ett på avgångsklasserna 1973 med klass S3b sittande längst fram på skolans trappa.
Har tittat på den där bilden rätt många gånger och tänkt: Hur många känner jag igen? Och framför allt: Hur många kommer jag ihåg namnet på?
När meddelandet om klassträff dök upp i min mejlbox behövde jag ingen längre betänketid för att svara ja, men funderade samtidigt: Hur många skulle jag känna igen 53 år senare?
Pyttan från klassen är min bästa kompis. Och Elisabeth träffade jag för ett par år sedan när jag höll föredrag på en veteranförening, så henne skulle det inte vara några problem med, men alla de andra som hade tackat ja till att komma till lunchen?
Erfarenheterna av olika krämpor lockade fram många skratt. Det var länge sedan jag skrattade så mycket.
Jodå, det gick bra och det var definitivt inga problem att hitta samtalsämnen över lunchen. Visst blev det en hel del snack om barn och barnbarn, varav en hel del om bonusdito, men också om alla de krämpor man drabbas av som 70-plussare.
Jag berättade att jag har fått både ett nytt knä och en ny höft, men eftersom jag var ensam om denna upplevelse blev det inget samtalsämne.
Däremot kom gänget loss ordentligt över nästa: blodtrycket. Mitt är lågt så där hade jag inget att tillföra (som tur var), men diskussionen och erfarenheterna av olika krämpor lockade fram många skratt. Det var länge sedan jag skrattade så mycket.
Men det bästa av allt: efter avslutad lunch bestämde vi att vi ska ses igen den 29 september och försöka ragga upp ännu fler gamla klasskamrater. Det fick mitt blodtryck att stiga. Jag får visst anledning att specialstudera det gamla klassfotot igen.
Läs mer:
EKG:s senaste kåseri: Fy, vilken elak fråga av morfar
EKG-klassikern: Här behöver man inte gå fikasugen (2022)
Alla DN:s kåserier finns samlade här.















