Ett pianospel i världsklass på månadens bästa jazzskiva

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Jazz

Joel Lyssarides

”Late on earth”

(ACT)

Det finns så mycket som Joel Lyssarides inte gör. Så många pianister han inte lånar av. Inte ett spår av den stora amerikanska sångboken, inte av fusion, soul, balkan eller blues. Visst är det jazz han spelar i sin trogna pianotrio med Niklas Fernqvist på bas och Rasmus Blixt på trummor. Men det är inte nödvändigtvis till andra jazzmusiker som associationerna går. Snarare kanske till Skrjabin och Stenhammar, eller Lars Färnlöf möjligen. Det kan glimta till av McCoy Tyner och Jan Johansson men blir snabbt något annat, något eget.

Ändå låter det inte särskilt unikt på ett ytligt plan, mest av allt bara självklart i alla sina delar. Det är välljudande, helt utan skav, utan att bli inställsamt. Romantiskt utan att bli smetigt, lyriskt utan att vara pretentiöst, rasande skickligt utan att framstå som tekniskt. Men att det faktiskt låter nordiskt går nog att slå fast. Här finns en otvungen folkton och en naturnära melankoli som känns lika välbekant som det svenska landskapet.

Det här är fjärde albumet han gör, och det andra på den tyska prestige-etiketten ACT. Underbarnet har hunnit bli 33 år gammal och är av allt att döma fortfarande i utveckling. Hans förra, det nu fyra år gamla albumet ”Stay now”, var en aning stelt i formen, särskilt i jämförelse med den improviserade föregångaren. På nya ”Late on earth” låter det mesta också komponerat, men samtidigt lösgjort, fördjupat och fritt. Melodierna är vackra, samspelet är dynamiskt, pianospelet i världsklass och helheten är overkligt oklanderlig. Att han skulle kunna bli bättre än så här känns nästan osannolikt, men troligtvis kommer det att hända.

Bästa spår: ”Sotira”