Henrik Ibsen var ett geni, och hans smartaste drag var att köpa ett för litet matbord. Det var med flit. Ibsen avskydde besök, att hålla middagar, behöva umgås och föra samtal, så han kunde alltid skylla på bordet: ”Tyvärr, vi har inte plats för alla.”
Jag kan bara känna djup respekt inför den nivån av social ingenjörskonst.
I stället gick han ut och tjuvlyssnade på andra. Bilden är omöjlig att inte föreställa sig, hur Ibsen står lutad mot en husvägg, halvt i skugga, medan stålpennan går för fullt. Han stal repliker som människor lämnat obevakade, skrev in allt i sina pjäser och blev en pionjär inom naturalistisk och realistisk dramatik.
Det har jag också gjort, på tunnelbanor och fik, men verkligheten måste ha blivit sämre på att leverera dialog med verkshöjd. Jag får nöja mig med kommentarer som ”Det är så skönt att cykla” och ”Stockholm är verkligen fint om sommaren”. Det höjer onekligen svårighetsgraden för mig att bli pionjär inom naturalistisk och realistisk dramatik.
Överlag har kallprat fått oförtjänt gott rykte på sistone. ”Därför är trist kallprat roligare än du tror”, skriver DN i ett överlagt angrepp på mig. Tills jag läser att det bygger på en undersökning bland amerikaner, detta folkslag som framgångsrikt industrialiserat frågan ”How are you?”
Jag vet att ensamma och isolerade människor löper ökad risk att dö i förtid. Enligt samma logik borde samtal med främlingar rädda mitt liv. Ändå känns det som att varje konversation hyvlar bort ett halvår. Och påståendet att kallprat är bästa sättet att lära känna någon tvivlar jag också på, men nu vet jag allt om deras semesterplaner och att de ska måla hallen i en nyans som heter ”sommarsnö”.
Paniken stiger inombords, upp till ögonhöjd: Kunde inte det här ha varit ett mejl i stället?
Ja, det är klyschigt att gnälla på människor som bara pratar om räntor, sport och bostadsköer, men vet ni vad som är värre? De som pratar om det, och bara det, som tömmer språket på innehåll, som ställer samma grundläggande frågor som när man kalibrerar lögndetektorer: vad jobbar du med, hur många barn har du, vart ska du på påsklovet?
I åtta av tio samtal, grovt räknat, drabbas jag av samma symtom. Paniken stiger inombords, upp till ögonhöjd: Kunde inte det här ha varit ett mejl i stället?
Men vuxenlivets överenskommelse är att alla måste fejka entusiasm, så jag nickar aha, jaha, där ser man, men under ytan har tankarna redan slitit sig. Folk verkar föredra social kvantitet före kvalitet: det viktiga är att man träffas, inte vad som händer när man gör det.
Det har jag aldrig förstått. Och det känns att jag har fel, gör fel, är fel, eller att de har andra människor som de pratar viktigt med. Eller är de nöjda så?
Nu vill jag inte låta som en kille med lavalampa som central inredningsdetalj, men universum sträcker sig över en miljon miljarder ljusår och är fullständigt livsfientligt. Varje nåbar centimeter utanför den här planeten skulle förinta oss. Så hur kan vi, vid liv mot astronomiska odds, bestående av döda och döende ting, inte göra mer av vår unika förmåga att tänka och reflektera? Vi bara pratar på och på och – gud hjälpe mig – på.
En av mina favoritböcker, Ernest Beckers ”Dödens problem” från 1973, går till botten med det. Människan är, enligt honom, det enda djur som fullt ut förstått att hon ska dö. Och eftersom den insikten egentligen är outhärdlig bygger vi sociala kulisser, rutiner, artighetsfraser, sånt som håller avstånd till verklighetens bråddjup och alltings förgänglighet.
Men just där börjar ju det intressanta, det som känns värt att prata om!
Som socialt inkompetent – eller konsekvent, beroende på synsätt – har jag två lägen. Antingen är du min bästa vän och jag berättar mina innersta hemligheter för dig, eller så är du en främling, farlig och okänd, redo att slå till i varje ögonblick.
Tyvärr är jag hopplös på att hitta rätt personer, ett vanligt fabriksfel hos introverta: att inte kunna söka upp människor och testa om jag funkar med dem, vilket bara bekräftar min världsbild i stället för att utmana den.
Här borde väl textens gnäll, elitism och mörker spädas ut med en positiv lösning. En insikt. Men jag har ingen.
Bara denna vädjan, tre korta jättestora ord: Hur gör man?
Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel: Därför hatar kvinnor män som älskar AI och Vi blir sämre människor när tvättstugan försvinner
