Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Opera
”La bohème”
Av: Giacomo Puccini Libretto: Giuseppe Giacosa och Luigi Illica
Regi: Jennifer Williams. Dirigent: Lorenzo Coladonato
Medverkande: Kseniya Bakhritdinova-Kravchuk, Ji-Min Park, Otar Shishinashvili, Laura del Rio, Maximilian Krummen, Niklas Spångberg, John Kinell, Samuel Karlberg m.flr.
Scen: Opera på Skäret
Det mesta är sig likt i berättelsen om de tbc-sjuka 1800-talsbohemerna i sina dragiga vindskulor i Paris: Mimi kommer få sin lilla rosa bahytt i kärlekspant av Rodolfo. Muffen som ska värma hennes kalla händer i sista akten anländer för sent.
Puccinis ”La Bohème” har kommit till Opera på Skäret i Bergslagen för andra gången i husets tjugotvååriga historia (första gången var 2010), och få andra operor kan på samma sätt behandla blixtförälskelse och tragisk död samtidigt som den besjunger så många specifika föremål vid så godtyckliga tillfällen. Det är mössan. Det är muffen. Det är bohemkompisen Collines (Niklas Spångberg) gamla rock som får en hyllningssång just när Mimi ligger för döden. Det är Schaunards (Maximilian Krummen) berättelse om hur han dödat en papegoja genom att förgifta den med persilja, samtidigt som dirigenten Lorenzo Coladonato viftar med en leksakspapegoja från sin plats i orkesterdiket.
Få operor har samma förmåga att kicka dig i dina känslomässiga knäveck som ”La Bohème”. I Opera på Skärets rymliga gamla virkesmagasin vid Ljusnarens strand låter jag tårarna rinna till Mimis (på premiären spelad av Kseniya Bakhritdinova-Kravchuk) sång om vårsolen, där hon för första gången framstår som ett eget strålande subjekt. För här finns också större strukturella frågor, och en av dem är operans hav av toxisk maskulinitet, där kvinnor får simma bäst de kan. Hur oskönt är inte Rodolfos bohemkollektiv där svartsjuka och aggression mot romantiska partners är vardag? Och vad är det egentligen som händer Mimi i den antydda sidohistorien med greven som slänger ut henne i snön nästan döende?
Det får vi aldrig veta. Det publiken kommer för att se på Skäret, Bergslagens Savonlinna, är inte oväntade repertoarval och inte heller nyskapande tolkningar. Så är också operahuset till 85 procent egenfinansierat, beroende av sin biljettförsäljning, med de dyraste biljetterna på över tusen kronor. Jag förstår att det är lätt att bli ängslig.
Samtidigt gör uppsättningen, på sitt sätt, vad den ska. Det låter bra om orkestern i Kjell Perders slanka orkesterarrangemang under Coladonatos ledning. Inget onödigt såsande. De typiska Puccinidetaljerna som de parallella kvinterna i tredje akten – de som i olika tider ansetts antingen som kompositionstekniska feltänk, vågat framåtblickande eller exotiserande – klingar med all önskvärd skärpa. Man levererar en tenor (på premiären Ji-Min Park) som kan sina höjdtoner. Den myllrande masscenen med spralliga barn utanför Café Momus balanserar perfekt mellan kaos och ordning. Musetta (Laura del Rio) flashar vaden förföriskt i folkvimlet och kostymerna av Tina Carina Akkaya och Alex Leon Eriksson är stiliga och förankrade i sitt 1800-tal.
I regissören Jennifer Williams version får jag precis det jag förväntar mig men endast en ny insikt om Mimi. Vid åsynen av en kärra full med skelettdelar inser hon redan i tredje akten att hon ska dö. Föreställningens mest morbida ögonblick är också det som får den att sticka ut.
Läs fler texter av Hanna Höglund och fler scenrecensioner.