Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Teater
”Monster och gudar”
Av Sally Palmqvist Procopé, Karin Foladi, Janna Granström, Olle Jernberg och Angela Wand.
Regi: Sally Palmqvist Procopé. Scenografi, kostym: Johanna Mårtensson. Ljus: Jonas Nyström. Ljuddesign och komposition: Britta Persson. Dramaturg: Vesna Stanisic. Maskdesign: Per Åleskog.
Medverkande: Harry Friedländer, Willma Idris, Emily Jankkila, Victor Ström.
Scen: Teatertältet, Uppsala Stadsteater, Uppsala. Speltid: 1 timme.
Finns det något hetare än antiken denna ”The Odyssey”-sommar? Men för de som även velat bjuda yngre på upplevelsen bara en livs levande cyklop kan erbjuda, finns nu bot. ”Monster och gudar” rekommenderas från fem år, men innehåller gott om läskiga odjur och storslagna strapatser. Och förstås en enögd jätte.
Genom att utgå från diverse myter om allt ifrån Prometheus till Ikaros tecknas en bild av en självupptagen, ombytlig och stundtals rätt skrämmande vuxenvärld. Victor Ström är strålande som den egocentriska Zeus, vars ilska och utspel hela tiden hotar att förstöra stämningen i gudarnas Olympen. Men även de andra föräldrarna i ”Monster och gudar” visar på otäck lättkränkthet, där utskällningarna alltid lurar runt hörnet och vreden bubblar under ytan. Willma Idris gör den nykära mamman, som främst har ögon för sin nya make, med bravur. Undantaget till dessa mer eller mindre erbarmliga päron blir uppfinnaren Daidalos (Ström) som inför sonen Ikaros (Emily Jankkila) visar både närhet, ömhet och genuint intresse. Där blir det i stället oförmågan att bryta med makten som sveket består i.
Ramberättelsen är alltså något lös, och behandlingen av den antika mytologin minst sagt fri. Det gör att Zeus straff mot Prometheus för att ha gett människan elden mest blir lite rolig, när örnen (en handdocka) hackar ut levern gång på gång.
Oftast funkar det väldigt bra – som när Perseus (Harry Friedländer) gestaltas som ett truligt emo med snedlugg och fantasier om stordåd. Scenerna är oftast korta och actionspäckade, och när den lite längre berättelsen om Perseus jakt på Medusa trampar vatten, pausas den för ett humoristiskt instick. Pan (Idris) och Apollon (Jankkila) ska nämligen ha musiktävling, där Zeus är värd och en stiff kung Midas domare.
Just de komiska inslagen är den stora behållningen i ”Monster och gudar”, likaså de mer dramatiska. När teaterblixtarna dånar från scen, röken breder ut sig och ett nytt monster stiger från djupet blir det både spännande och ruggigt.
Och det röda cirkustältet i Gottsunda lyckas verkligen förmedla teaterkonstens magi. En hel del av det har med Johanna Mårtensons scenografi och kostym att göra. En blomma växer ur den grå stenen som utgör scengolvet, en måne sänks från himlen. Fjädrar flyger, och va – där var visst en stor pöl för Zeus att snubbla i med sina guldiga platådojor.
Min enda invändning gäller slutet. Eftersom Ikaros berättelse framställts som ett både vettigt och rättrådigt barn, tappas berättelsen om högmod och hybris bort. Så när han trots inrådan från sin far flyger för nära solen och dör, framstår det mest som en olycka, och inte alls som en sedelärande berättelse som det är meningen att man ska lära sig något av. Det gör avslutningen lite obegriplig, ja nästan svävande. I jämförelse med graierna, Medusa och cyklopen står den sig helt enkelt slät.
Läs fler texter av Valerie Kyeyune Backström och fler scenrecensioner.
