Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
De ekonomiska budskapen svänger vilt i årets valrörelse. Ena dagen får vi höra att vi står inför en av historiens värsta kriser, i nästa andetag utfärdas frikostiga subventioner och lättsinniga vallöften för lånade pengar.
Under våren har DN intervjuat partiernas ekonomisk-politiska talespersoner, senast finansminister Elisabeth Svantesson.
Det sägs mycket från partierna. Men väljare som vill ha tydliga upplysningar om vad de olika regeringsalternativen kommer att göra med svenskarnas ekonomi nästa mandatperiod får söka förgäves. Snålast med konkreta besked är de stora partier som i realiteten har makt att styra den ekonomiska politiken.
Allra svajigast blir svaren när de ska förklara hur allt ska betalas.
Regeringen lånar flera tiotals miljarder för att ge väljarna billigare mat, bränsle och bussbiljetter. Skatter och arbetsgivaravgifter sänks. Socialdemokraterna backar upp det mesta.
Före valet kommer regeringen att ha sänkt skatten på fossila bränslen sex gånger. Dagens industri har räknat ut att bara notan för billigare bensin och diesel uppgår till sammanlagt 67 miljarder.
Beloppen som kastas runt är så stora att de är svåra att ta till sig, både väljare och politiker har blivit fartblinda. De summor regeringen lägger på att göra fossila bränslen billigare är större än vad hela gymnasieskolan kostar. Och för samma pengar skulle staten kunna tredubbla barnbidragen.
Flera av subventionerna är tillfälliga. I alla fall på pappret. Efter valet ska matmomsen höjas igen, miljarderna till kollektivtrafik och bränslepriser dras in och arbetsgivaravgiften höjas.
Eller kanske ska de inte det. Det kan också hända att subventionerna permanentas, partierna mumlar och ger inga säkra besked. Pressade på upplysningar om de verkligen vågar dra in alla lättnader efter valet svarar både regering och opposition att det får vi se, det beror på läget.
För människors ekonomi gör det stor skillnad om matmomsen och månadskorten på pendeltågen fördubblas. Eller om bilbränslet blir flera kronor dyrare.
Oviljan att diskutera sånt som är obehagligt för väljarna blir ännu tydligare när försvaret ska byggas ut. Alla partier är överens om att staten ska ta stora lån för att betala ökade militärutgifter. Lån som ska betalas i framtiden. Antingen genom att höja skatter eller genom att prioritera ner andra uppgifter, som välfärdssektorn eller trygghetssystemen.
Både regeringen och Socialdemokraterna säger att en bättre ekonomisk tillväxt ska betala för de stora utgifterna. Alltså pengar som inte finns och möjligen inte heller dyker upp i tillräcklig omfattning. Både S och M hoppas spara tiotals miljarder på att minska slöseri i myndigheter och stat. Om det varit en lätt besparing hade den redan gjorts.
De vill ge bilden att något annat eller någon annan än väljarna ska stå för kalaset.
Samtidigt talar mycket för att partierna står inför stora och dramatiska beslut om den ekonomiska politiken de kommande fyra åren.
Det handlar om ett historiskt vägval.
Ända sen 1990-talets budgetkris har alla regeringar bekänt sig till strikta regler för hur mycket staten kan skuldsätta sig och hur stora underskott som ska vara tillåtna. Från vänster till höger har partierna varit eniga om stramhet, det som kallas ”det finanspolitiska ramverket.”
Men efter de senaste årens ekonomiska politik påminner det finanspolitiska ramverket om kläderna i sagan om kejsaren. Alla ser att ramverket är naket men ingen vill säga det rakt ut.
Vägvalet de kommande åren står mellan att återgå till ramverket – med de besparingar och skattehöjningar som det skulle kräva – eller att lämpa det överbord och skaffa sig nya och mer expansiva ekonomiska principer för hur den svenska statens ekonomi ska skötas.
Så länge regeringar vill bli omvalda talar det mesta för att det senare blir fallet. Men om detta får vi veta mycket lite i valrörelsen.
