Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Grupputställning
”Omfamnad”
Kulturhuset, Stockholm. Visas t o m 10/1-27
På stora affischtavlor lovar Kulturhuset närkontakt med konsten. På Galleri 5 utlovas konstverk att krama, klappa på, befinna sig i och bli en del av. För alla oavsett ålder. ”Omfamnad” heter utställningssatsningen. En omslutande konstupplevelse låter varmt och tidsenligt interaktivt. Men är det verkligen konstverk man får tumla runt i här? Konst med verkshöjd i meningen omisskännligt konstnärligt uttryck bortom stereotyper och schematiska upprepningar.
I utställningens enda stora rum, med ett verk i varje hörn, blir jag osäker. Här behövs många besökare för att ge liv åt de fyra konstnärernas platsbyggda konstprojekt. När deltagarna försvinner slocknar verkshöjden.
Är det något annat och tredje jag befinner mig i här? I en kompromissernas estetik, en sammanjämkning av konst, scenografi, lekdesign, dekoration, performance och kollektivverkstad där konstnärens egen intention anpassats till mottagarens tänkta behov. Är just medelvägen den interdisciplinära konstpraktikens estetiska dilemma?
Det största och monumentala verket heter ”Systrar i sten” och är skapat av Yasmina Karli Malmsten i samarbete med Kulturhusets dekorverkstad. Mot betongen reser sig en sex meter hög bergvägg bestående av tre enorma kvinnokroppar, byggda av träskelett, hönsnät, lumppapp och murputs. Jättinnorna, som de kallas, tog tre månader att uppföra.
Det syns att många händer hjälpts åt att putsa fram deras gropiga, grå kroppsytor. Jag känner igen knöligheten från tummade nybörjarskulpturer, där material och arbetssätt ännu inte tagit klivet över i gestaltning. Ofärdighetens stumhet gäller även ansiktenas utstående ögon utan ögonhålor och kantigt utanpålagda läpplinjer utan hakparti. Fillers i murbruk. I stället för en förankring i stenens och kroppens verkliga topografi möter jag en kuliss.
Från golvets mjuka myr- och mosslandskap av återvunna textilmattor leder en grottgång genom berget med jugendlika träd, silhuettfigurer och fågelsjungande röster. Stämningsfull utsmyckning visst, men med oklar relation till jättekvinnornas gåtfulla uppdrag.
Övriga verk tycks präglade av samma förtunning. Anna Nybergs installation ”Omfamna/att vara del av” täcker golv och väggar med bomullsduk (målarduk) expressionistiskt bestruken med breda penseldrag i alla färger och former. Besökare som iklär sig i verkets fotsida mantlar, utklippta direkt ur den målade duken, klär sig samtidigt i färg, textil, mönsterdekor och måleri. En vacker tanke. Mer kreativt kul än konstfull. En cape nära vardagen: hos frisören, på sjukhuset eller i kyrkligt ärende.
Sanne Lovén Roléns verk ”Det var inte jag, det var mina armar” ser först ut som en myshörna i en matvarubutik där baslivsmedlen och snacksen förvandlats till stora, sydda mjukiskuddar. Abbas fiskbullar i hummersås att sitta på, Heinz tomatketchup att ligga på, Grebbestads ansjovisburk att krypa ner i. Varumärket som kramdjur.
Den utsagda konsumtionskritiken har jag lite svårt att se. Snarare tillgivenhet till normalsaltat Bregott och ömhet för den begärligt glada bläckfisken med chipspåsen på magen.
Utställningens minsta verk närmar sig en verkshöjd. Innan jag går gläntar jag på det himmelsblå sammetsförhänget och ser Frida Fjellmans gyllene, bronsgjutna hyenaunge rakt i de ängsliga ögonen, gjorda av guldgult glas.
Man får trösta den lilla valpen. Tung som en mesopotamsk djurskulptur, söt som en prydnadsfigur. Ett kontaktögonblick med konsten.
Läs mer om konst på dn.se
