Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Christer Mattsson skriver (DN 4/6) med det viktiga syftet att bekämpa antisemitismen. Tyvärr är artikeln förbryllande och förvirrande och den riskerar därför att motverka sitt syfte.
Problemet är att Mattsson använder begrepp som antisemitism, antirasism och minoritetsskydd på ett luddigt sätt som tycks anpassas för att stärka hans åsikter och uppfattningar.
Precis som Christer Mattsson delar jag erfarenheten av att tillhöra en grupp som förföljts och förtryckts. Nästan hela min släkt utplånades av nazisterna. Men vår erfarenhet av förföljelse, förtryck och utrotning ger oss naturligtvis inte rätten att misshandla andra eller begå brott. Inte heller ger det oss rätt att bryta mot de mänskliga rättigheter som formulerades efter Förintelsen just för att förhindra att något liknande skulle kunna ske igen. Den sista artikeln i deklarationen om de mänskliga rättigheterna, artikel 30, fastslår att ingen har rätt att använda sina rättigheter för att begränsa andras.
Tvärt emot all grundläggande forskningsmetodik dras sedan generaliserande slutsatser: judarna i Sverige känner sig rädda
Christer Mattsson generaliserar grovt när han beskriver den antirasistiska rörelsen. Men han gör det också när han beskriver ”judar i Sverige” som en enhetlig massa. I artikeln, liksom i flera av Segerstedtsinstitutets rapporter, används kvalitativa forskningsdata på utvalda grupper av svenska judar där representativiteten är osäker. Tvärt emot all grundläggande forskningsmetodik dras sedan generaliserande slutsatser: judarna i Sverige känner sig rädda, upplever ökande antisemitism, känner sig berövade sitt minoritetsskydd.
Självklart finns det judar i Sverige som känner så. Men det finns också många som inte gör det. Själv känner jag många svenska judar som är starkt kritiska till de folkrättsbrott Israel begår och som ledande folkmordsforskare betecknar som folkmord. Andra jag mött vågar inte kritisera Israel av rädsla för att uteslutas ur den judiska gemenskapen. Utmärkande för judisk tradition alltifrån de lärdes diskussioner i talmud är en kritisk diskussion med en mångfald av åsikter. Därför känns försöken att homogenisera ”judar i Sverige” inte bara som en kränkning och ett osynliggörande av oss judar vars åsikter uppenbarligen inte räknas. Den är en eftergift för den rasistiska tankefiguren om kollektiv skuld: alla tänker ju lika och är en del av samma grå massa.
I dag växer motsättningarna mellan Israel och judarna i diasporan. Många judar är kritiska mot folkmord och folkrättsbrotten. En del ifrågasätter Israel som en judisk statsbildning grundad på fördrivningen av den palestinska befolkningen. Tvärt emot den internationella definitionen av antisemitism i Jerusalemdeklarationen, menar Mattsson att antisionism, alltså ifrågasättande av Israel som en judisk statsbildning grundad på fördrivning och förtryck av den palestinska ursprungsbefolkningen, utgör en form av antisemitism. Därmed stämplar han också stora judiska grupper, även Förintelseöverlevande, som antisemiter.
Risken att hans luddigheter nu tas som intäkt för att tysta kritiken mot Israel och tvärt om bidrar till rasism
Ändamålet helgar inte medlen. Att använda luddiga begrepp och bristfälliga forskningsmetoder för att bevisa sina teser är att göra kampen mot antisemitism och rasism en björntjänst. Som forskare måste man kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt.
Christer Mattsson hade kunnat göra ett viktigt arbete genom att beskriva och avgränsa den form av antisemitism som gömmer sig bakom en berättigad kritik mot Israel, liksom genom att beskriva bredden av judiska ståndpunkter. Med gedigen forskning hade han kunnat bidra till viktiga insatser både mot antisemitism och för att motverka Israels brott mot folkrätten och internationell lag. Risken att hans luddigheter nu tas som intäkt för att tysta kritiken mot Israel och tvärt om bidrar till rasism i form av Israels fortsatta förtryck och fördrivning av palestinierna. Det är väl inte det Segerstedtsinstitutet ska bidra till?
Henry Ascher
Barnläkare, professor i folkhälsovetenskap