Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Jean-Luc Mélenchon, ”Det okuvade Frankrikes” (LFI:s) ledare, har framgångsrikt inlett sin kampanj inför presidentvalet nästa år. Nyligen samlades 25 000 människor utanför den tusenåriga basilikan i Parisförorten Saint-Denis för att lyssna på honom. Ingen slump att den självhögtidlige Mélenchon valt att tala bredvid katedralen där franska kungar ligger begravda.
Mélenchon försäkrade sina åhörare att de representerar Det nya Frankrike och att han, 74 år gammal, är deras ledare. Han gör sitt fjärde försök att bli president. Nobelpristagaren Annie Ernaux , den mest berömda av hans anhängare, var tilldelad en hedersplats vid mötet.
Nobelpristagaren Annie Ernaux , den mest berömda av hans anhängare, var tilldelad en hedersplats vid mötet
Förortens folk, de fattiga, ofta arbetslösa, oftast med rötter i Nordafrika, ibland Palestina, utgör det Frankrike där vi känner oss hemma, försäkrade Mélenchon.
Numera knyter han an till den franska vänsterextremismens och kommunismens antisemitiska traditioner, till exempel skämtar han hånfullt om hur judiska namn ska uttalas. Antisemitiskt inspirerat våld (1570 fall det senaste året) kallar han ”en restpost.” Mélenchon prövar antisemitiska stereotyper, religiösa och politiska. En judisk finansminister tänker, säger han, inte franskt utan ”enligt det internationella kapitalets logik.”
Mélenchon använder antisemitism som valstrategi, främst för att vinna förorternas unga, starkt engagerade för det palestinska folket och mot Israel. Hans parti trycker affischer med karikatyrer, som föreställer giriga, hotfulla judar. Bilderna är direkt imitation av ”Jud Süss”, den nazistiska filmen från 1940.
De propalestinska sympatierna förenas med villkorslös lojalitet med terroristerna i Hamas. Den israeliska högerextremistiska regeringen betraktas, trots alla stora protestmanifestationer, som representativ för alla judar. Av det följer kollektiv skuldbeläggning. Tanken att bekämpa Netanyahus mordiska krig och koloniala expansion och samtidigt ta avstånd från antisemitism är inte aktuell i det nya Frankrike där Mélenchon vill skapa hemkänsla.
Hans främste utmanare inom den breda politiska vänstern blir sannolikt Raphaël Glucksmann, son till filosofen André, en gång maoist, senare nykonservativ.
Glucksmann är jude och utsätts följaktligen för Mélenchon-truppernas attacker
Glucksmann är jude och utsätts följaktligen för Mélenchon-truppernas attacker. Han angrips fysiskt, hindras att delta i demonstrationer och på hans affischer klistras hakkors. Han pekas ut som solidarisk med den etnonationalistiska regeringen i Israel. Glucksmanns åsikter är de motsatta. Han anklagar Netanyahu för att riva ner den israeliska demokratin och pekar ut honom som krigsförbrytare. Han kräver att Palestina ska erkännas och han fördömer de mordiska attackerna mot Gaza och Libanon.
Raphaël Glucksmann har med viss rätt kallats en vänsterns Emmanuel Macron; vilket kan ha att göra med deras elitutbildningar och sociala bakgrund. Politiskt har de utvecklats i olika riktningar. Macron har rört sig från centrum till höger, Glucksmann från center till vänster. Det parti han leder, Place Publique, är i allt väsentligt socialdemokratiskt, placerat något till vänster.
Vid parlamentsvalen för två år sedan bildade Mélenchon och Glucksmann en framgångsrik Ny Folkfront tillsammans med De gröna och med det lilla kommunistpartiet. Mélenchons och hans partis antisemitiskt inspirerade valstrategi har pulvriserat allt samarbete.
Splittringen innebär att ingen vänsterkandidat kommer att nå andra och avgörande omgången i presidentvalet. Mélenchon, noterad som Frankrikes mest impopuläre politiker, lyckas på sin höjd samla 15 procent av rösterna. Ett klent resultat efter den påbjudna antifascistiska kampen. Glucksmanns siffror är ungefär desamma.
Stor strid råder om vilken höger-centerpolitiker som ska ta över efter Macron. Ytterst få av de många möjliga kandidaterna föredrar en bred mittenallians framför uppgörelser med högernationalister.
Enligt opinionsmätningar utklassar Jordan Bardella alla motståndare
Högt över alla dessa strider svävar Nationella Fronten och ledaren Jordan Bardella, med nära vänskapsband till den israeliska regeringen. Enligt opinionsmätningar utklassar han alla motståndare.
Nationella Fronten, en gång skapad av fascister och antisemiter, kan förbereda förvandlingen av Frankrike till en högerextremistisk republik.














