Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Så många bilar jag har satt mig i när jag jobbat och inte vetat vart de ska föra mig. På en hemlig plats i Europa kliver en man ut ur förarsätet i en liten röd bil. Det första man tänker på är hans tröja, som är ut och in, så tvättinstruktionerna syns på ryggen.
Han har beskrivits som en ”allmän fara för samhället” av olika länders myndigheter, suttit i svenskt fängelse för urkundsförfalskning och grov människosmuggling. Anklagats för att ha lurat flyktingar på pengar och hyllats för att ha räddat människors liv.
Mannen som inte kan ta på sig tröjan på rätt sätt heter Amir Heidari och har också kallats för Sveriges näst mest kända passförmedlare, efter Raoul Wallenberg.
Så jag hoppar in i den röda bilen.
Amir Heidari smugglade enligt sig själv 200 000 människor till EU och USA under tre decennier. Runt 40 000 av dem kom till Sverige.
”Tröjan är inte ut och in. Jag har den fina sidan mot min kropp i stället för mot er.”
Han ger sällan intervjuer, ofta vet ingen var han är någonstans, men jag skulle äntligen få träffa honom och jag ställer min första fråga: Den om varför han har tröjan ut och in.
– Den är inte ut och in. Jag har den fina sidan mot min kropp i stället för mot er.
Jag försöker med en ny fråga: Hur mår du?
– Det är irrelevant. Jag mår alltid fantastiskt.
Det är kö på motorvägen. Jag frågar inte om han har körkort, med tanke på att han inte har uppehållstillstånd här. Amir är som mest udda när han svarar i tredje person:
– När Moses, den första människosmugglaren, räddade människor ur Egypten, så hamnade han i bibeln. När Raoul Wallenberg räddade tiotusentals judar från Förintelsen, så blev han en hjälte. När Amir Heidari räddar kurder, då får han fängelse.
När vi ska fotografera står han i vatten, skämtar om att han inte kan dela det som Moses. Jag får komplimanger för mina röda kalsonger jag klätt av mig till.
Hundpromenadsmänniskor går nyfiket förbi. Amir informerar samtliga främlingar om att EU:s nuvarande politik blivit hårdare mot flyktingar.
Allt detta hände för tio år sedan. Det senaste Amir skrev till mig var att han flyttat till Iran. Landet där han tidigare blivit torterad. Varje gång en nyhet kommer om tonårsutvisningar, tillfälliga uppehållstillstånd eller kriget i Iran skriver jag till Amir i hopp om att han kan bli intervjuad.
Han har inte svarat på åtta år. Jag undrar om han lever och om han kommer ihåg mina kalsonger.
Läs mer:
Sašas förra kåseri: Vad kan gå fel med tandkrämen Kukident?
Och förrförra: Jag fann ett rep, band fast mig och skrek
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
