Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Min pappa är ett geni. Det är inte bara min åsikt – han tycker det själv. Efter flera IQ-tester på nätet och återkommande tjat om resultaten, är det numera så gott som fastslaget i vår familj.
I Kortedala i Göteborg, där jag växte upp, kallade mina kompisar honom för MacGyver, efter den oerhört händige hjälten i 80-talsserien med samma namn.
När mina syskon och jag tappade bort våra nycklar, kopplade pappa om porttelefonen så att dörren låstes upp direkt när vi ringde på. Genom brevinkastet kunde vi sedan, med hjälp av en krok han gömt i trapphuset, fiska upp lägenhetsnyckeln. Det var barnsligt kul.
Han köpte ofta leksaker till oss – som han sedan förbättrade. En plastbåt fick motor, ett pappersflygplan propeller och batteri. Ofta slutade det med att han själv lekte medan vi tittade på, inte lite irriterade.
Teknikintresset har gått i arv i vår familj. Farfarsfar hade uppfunnit ett slags nyskapande plog och var fabriksägare under mellankrigstiden på Balkan.
Farfar var ingenjör. Från garderoben som han använde som verkstad hördes alltid ett hypnotiserande tickande, som en avlägsen bisvärm, och överallt låg de pyttesmå kugghjul, metalltrådar, urtavlor och remmar. Det var en magisk plats för mig som barn.
Här lagade han klockor på fritiden. För honom var det en sorts passion. På äldre dar brukade han köpa trasiga mikrovågsugnar och videospelare på Kvibergs marknad, bara för att laga och ge bort dem.
Men efter en stroke i sjuttioårsåldern lydde varken ögonen eller händerna längre. Det tog han hårt. För att muntra upp honom ringde en vän och bad om hjälp med att fixa en trasig tv. Toppenidé, tänkte farfar och åkte till Bergsjön, där vännen bodde.
Någon timme senare ringde de min pappa – de hade lyckats slå ut strömmen i hela hyreshuset. Det är en rolig historia som ofta återberättas i vår familj. Egentligen var det kanske sorgligt. Efter det försökte farfar inte laga något mer.
Min pappa har också gjort om garderoben i Kortedalalägenheten till sin verkstad. Där byggde han exempelvis en prototyp till en läkemedelsask som kunde larma när det är dags för att ta medicinen – han testade den på farfar – men saknade kontakter för att ta idén vidare.
När pappa blev akut sjuk och hamnade på sjukhus förförra året blev jag orolig att historien höll på att upprepa sig. Han måste ha känt likadant, för bland det första han gjorde när han kom hem igen var att gå in i sin verkstad och se om han fortfarande kunde löda och hålla i en skruvmejsel. Det kunde han. Då drog jag en lättnadens suck.
Som många barn till invandrare har jag varit överdrivet upptagen av mina föräldrars liv. Jag har sörjt allt de inte fick bli i sitt nya land, eftersom de lärde sig språket sent och blev ständigt underskattade. Nu tänker jag att det främst är Sveriges förlust: tänk vilken miss att sjabbla bort min genialiska pappa.
Förra helgen var jag hemma i Kortedala med min son. Redan som treåring visste han att ”deda” kan laga allt. Som en magnet drogs han till det magiska rummet där gamla radioapparater började knastra igen och dammsugare dånade igång efter åratal av tystnad.
När jag tittade till dem efter en stund höll pappa på att lära honom bygga ett batteri av salt till en leksaksbåt. Jag log för mig själv. Kanske är det inte teknikintresset som går i arv utan en viss inställning till livet. I stället för ”live, laugh, love” – lära, leka och laga det som går.
Läs fler krönikor av Marina Ferhatovic här.
