Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det är när kenyanen kikar in i kupén som jag inser att jag inte längre är nybörjare. Han upptäcker strax att utrymmet för hans tre bågnande resväskor är lika med noll och får med ens något skärrat i blicken.
Längst ned har en ukrainsk man i 65-årsåldern redan installerat sig, han har strukna, rutiga skjortor som han hänger på galge och byter både för natten och när morgonen gryr. Jag har bädden i mitten, afrikanen högst upp.
Det är tur att jag kommit före Ali, som han heter, och hunnit klämma in båda mina resväskor. De är mindre än hans, men trots allt fler än den enda man egentligen får ha med sig ombord. Ali tar hjälp av en ung tjej i kupén intill för att kommunicera med konduktören, som vill ha duktigt betalt för att förbarma sig över hans bagage. Tågvärden vet att hans förhandlingsläge är optimalt.
Ali grymtar och ger honom en sedel.
Efter att ha jobbat ett år för Röda korset i Charkiv ska Ali hem till Nairobi. Han har åkt tåg i Ukraina förr, men aldrig just det här, det enda direkttåg som finns från Kiev till Warszawa. Nästan alla förbindelser kräver byte vid gränsen, detta är det enda som tycks klara ländernas skilda spårvidd.
Gränspolisen ställer frågor om knark. Ali vet att det är för att han är svart.
Han är irriterad så jag vill förklara att det brukar bli okej, trots att treslaf är trångt. Jag visar sängkläderna, madrassen, de manglade lakanen och frottéhandduken som alla passagerare får. Det finns doftsprej på toaletten.
Vad finns att äta? undrar Ali. Hm, svarar jag och känner visst medlidande, för vi ska vara ombord i 15 timmar minst och de ukrainska tågen må erbjuda te och kaffe i glas med snirkliga metallhållare, men restaurangvagn finnes icke. Man kan köpa Snickers, typ.
Ukrainaren längst ned vecklar upp prydliga smörgåspaket. Han är på väg till sin dotter i Genève. Kenyanen köper några chokladkakor och lyckas sedan med hjälp av en stege och en del akrobatik häva sig upp på britsen under taket.
Det rytmiska dunkandet vaggar oss fram till passkontrollen, mitt i natten.
De flesta kan bara visa sina dokument, men Ali måste upp och visa allt i sina stora väskor. Gränspolisen ställer frågor om knark. Han vet att det är för att han är svart, säger Ali efteråt, det är samma överallt, det är bara att ta det lugnt.
Sedan somnar han och snarkar så att hela kupén skälver.
Läs mer:
Sannas förra kåseri: I väntan på Jas Gripen sätter ukrainare på sig en sidenscarf
Och förrförra: Man svidar om till åtsmitande klänning. Och ger sig ut, av, iväg.
Alla DN:s kåserier finns samlade här.