Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Fotbolls-VM är drygt en vecka gammalt och jag kan inte vara ensam om att känna mig lite … mörbultad?
Väckarklockor som ringer mitt i natten, kvällsmatcher där man klipper med ögonen redan i halvtid och nära 50 deltagarländer att följa. Det går inte så klart, lagen är för många och tidsskillnaden för stor för att man ska kunna ta del av allt.
Och ändå är detta känslan dag åtta av 39:
48 lag i VM är mer av en gåva än ett problem för fotbollen.
Fotbolls-VM är fördelat på en hel kontinent och detta kan man ha många invändningar mot:
De långa avstånden som förstör den lokala upplevelsen och förorenar atmosfären.
Den politik som dunstar ut från Washington och gör att en lång rad spelare, en domare och massor av anhöriga och supportrar antingen blir ifrågasatta vid ankomst till USA eller – vanligare – inte släpps in i landet alls.
Och förstås Fifas, det vill säga Gianni Infantinos, totala likgiltighet inför Donald Trumps maktmissbruk.
Allt detta är motbjudande på närmast historiska nivåer. Men eftersom vi förmodligen har att göra med världens mest dysfunktionella globala organisation är det kanske också dags att lyfta ett ämne där Fifa just nu ser ut att få mer rätt än fel.
Idén om 48 deltagarländer istället för 32 har haft några år på sig att mogna och farhågorna inför turneringen var många. Vissa har också infriats, inte minst att det som åskådare är omöjligt att hänga med överallt.
Mycket går att säga om Fifas policy att hela tiden expandera; att det bara handlar om pengar, att det förstör fotbollen som vi känner den. Men här har organisationens höjdare åtminstone varit konsekventa de senaste trettio åren, även om Infantino tagit det hela till nya nivåer.
Och det går förstås inte att avskriva idén om ett stort och inkluderande världsmästerskap som bara en cynisk finansiell manöver. Det finns en poäng i att låta fler länder få drabbas av fotbollsfeber, inte minst i en epok där världen både slits isär – politiskt – och växer ihop – teknologiskt – samtidigt.
Framför allt: Oron att VM:s gruppspel skulle präglas av utklassningsresultat, att blåbären helt enkelt inte skulle hålla måttet, har hittills kommit på skam.
Den största segermarginalen i första omgången stod Tyskland för när de krossade lilla Curaçao med 7–1 (den näst största är Sveriges 5–1 mot Tunisien).
Det finns ett och annat att säga om tysk taktkänsla, men blott det faktum att den lilla önationen kvitterade efter 21 minuter och fick sitt första VM-mål mot en världsmästarnation är en liten saga i sig.
I övrigt har genomklappningarna uteblivit.
Och fotbolls-VM handlar ju om detta: Att skriva sagor.
De bästa matcherna spelas sedan länge inom klubbfotbollen, där de stora pengarna finns. Mästerskap är något annat.
Det är att strökolla på Spanien i väntan på första målet, och en timme senare istället gråta ikapp med en fyrtioårig målvakt från Kap Verde som gjort sitt livs match när det gällde som mest.
Det är att se det obevekliga Marocko stänga ner Brasiliens giganter och fortsätta vända den gamla fotbollsgeografin på ända.
Det är förstås att imponeras när Mbappé, Messi och Haaland triggar igång varandra i fajten om skytteligan direkt, trots långa säsonger i benen.
Men mest av allt är det att följa sitt eget lag på den stora scenen. Att få drömma, fira eller deppa ihop med främlingar och landsmän på sportbarer och framför hemmaskärmar.
Det är inget annat än den gamla världens chauvinism som bestämt att bara en bråkdel av världens länder ska få en mästerskapssommar att njuta av eller våndas åt.
För en gång skull: Fifa fick rätt.
















