Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
På sidan tolv i ”Judas”, Amanda Romares andra roman, säger hennes mamma: ”Du drar in alla i dina konstiga tankar. Det gör mig så oerhört trött.”
Jo tack, jag anar känslan.
Under Romares första minuter som Sommarpratare vittnar hon om canceroro och bluffsyndrom; hon är ängslig, hypokondrisk, bekräftelseberoende, rädd, utseendefixerad, paranoid och en arbetsnarkoman; har dödsångest, tvångstankar, och skäms över sin livsstil.
Så pågår det i en dryg timme till.
Den sämsta sortens Sommarprat är verkligen när någon pratar på om sig själv. Det är förstås oturligt i ett format som i huvudsak går ut på att prata om sig själv.
Ju mer jag tänker på det, desto märkligare framstår Sommar i P1 som kulturell överenskommelse: någon tilldelas Sveriges Radios största mikrofon och resten av landet förväntas sjuda av nyfikenhet inför inventeringen av dennes psyke. Det är väl ofrånkomligt att de utvalda börjar betrakta sitt eget inre som en sevärdhet.
Särskilt om människan är ångestriden – självhat och självupptagenhet tangerar ju varandra – och allting utanför det egna jaget redan är suddigt och skymt av neuroser. Amanda Romares program är ett stafettlopp där pinnen växlar mellan olika panikångestar, från skilsmässa och Rhoca-Gil till mardrömmar och galna kosjukan, och det är fascinerande att det finns så mycket bränsle kvar i någon som bränt av två hela romaner med fobier och fixeringar.
Två gånger vaknar programmet till liv, båda tillfällena när Romare lyfter blicken bortom sig själv
Den näst sämsta sortens Sommarprat är det som påminner om en turistbroschyr över somrig hembygd. Här har Romare otur igen, med det lokalromantiska landskapsmåleriet av Bjärehalvöns lotsstugor, fyrar, solnedgångar, sälar, sjöstjärnor och sillar; det är fotbollslag i regionala bottendivisioner och andra antimodernistiska inslag när lantligheten ska etableras som det autentiska.
Två gånger vaknar programmet till liv, båda tillfällena när Romare lyfter blicken bortom sig själv. Först när hon berättar om tonårstidens tystnadskultur där våldtäkter sopades under mattan eller offren bestraffades.
Men framför allt när systern Adina kommer in i berättelsen. Vilket är ironiskt eftersom även hon borde vara sönderpratad, hennes namn förekommer exakt 337 gånger i ”Judas”. Men relationen mellan dem är så osentimental, öm och drabbande, och visar den verkliga styrkan i Romares sätt att skriva, att jag blir irriterad över att resten av programmet tar upp plats.
Mest sitter jag och tänker att systern hade kunnat vara ett eget Sommarprogram. Eller ännu hellre: en tredje bok.
Läs mer
Här är årets alla Sommarvärdar
Helena Lindblad: Med glimten i ögat öppnar Helena Bergström dörren till sitt privata elände
Sanna Torén Björling: Svårt att värja sig när Martin Kragh tar oss till dödens närhet