Alla vet vem Staffan Westerberg är. Vacker, mörklockig och vemodig har han tittat ut ur tv-rutan, med en strumpa på ena handen och en diskborste eller en slev i den andra. Själva inbegreppet av den progressiva svenska barnteaterkulturen.
Plötsligt gick det ett rykte genom landet om att hans unga publik tagit skada av hans trollkonster. Det stämmer kanske att en eller ett par årsgrupper hamnade i skarven mellan sextiotalsgenerationens goda uppsåt och senare tiders virtuella lekar och behövde Staffan som sin syndabock.
Men ingenting av detta är sanningen om den teaterns tusenkonstnär som är känd under namnet Staffan Westerberg, i varje fall inte mer än att det får plats i stortån på hans gamla raggsocka.
Så här började det.
Utanför hemmet blev brodern påkörd av en bil och dog. Nu hade Staffan ingen bror längre. Sorgen och tomheten flyttade in i hans liv
Staffan var fem år och hade en bror som var fyra år äldre. Familjen bodde i Luleå, där fadern var chef på LKAB. Nu var det mors dag och Staffans bror hade plockat blommor som han placerat på cykelns pakethållare. Det var kabbelekor. Utanför hemmet blev brodern påkörd av en bil och dog. Nu hade Staffan ingen bror längre. Sorgen och tomheten flyttade in i hans liv.
I mitten av nittiotalet skrev Staffan Westerberg en pjäs som heter ”Lillebror och Storebror” och som handlar om denna tragedi. Den gavs första gången på Det Lille Teater i Köpenhamn, där han ofta spelat i sina egna pjäser och där Søren Kierkegaard och Hans Christian Andersen smyger i kulisserna. De hörde bägge till Staffans valfrändskaper och dyker då och då upp i hans texter, vid sidan av andra danska författare och konstnärer, till exempel Karen Blixen, Villy Sørensen och kabarésångerskan Liva Weel.
I ”Lillebror och Storebror” får HC Andersen en viktig roll när Lillebror letar efter Storebror, som cyklat i väg med luvan neddragen över ögonen och vinglar till och hamnar framför en bil. Lillebror träffar lyckligtvis Flickan med svavelstickorna och föreslår – eftersom båda fryser – att de ska tända en sticka. När du brann, frågar han svavelstickan, såg du då min Storebror?
Men svavelstickans minne är kort, och snart visar det sig att Lillebror och publiken befinner sig på en dockteater, säkert den dockteater pjäsens författare hade som barn, som nu öppnar sin himmel på vid gavel och låter Storebror göra entré på sin cykel; fast nu har den varken hjul, pingla eller pakethållare.
”På teatern”, får Andersen förklara, ”är himlen så nära att man kan ta på den”. Man kunde också säga: det är bara här – på teatern – som Staffan kunde tala om sitt mörker och hålla minnet levande av den bror han förlorat.
Här finns barndomstraumat, sorgen som ställde honom inför livets gåta, fantasin som gav honom frihet att under teaterns himmel tala om och besvärja dödens framrusande vidunder
”Lillebror och Storebror” hör inte bara till det vackraste han skrivit, den är också nyckeln till det mesta han skapade på scenen under mer än sex decennier. Här finns barndomstraumat, sorgen som ställde honom inför livets gåta, fantasin som gav honom frihet att under teaterns himmel tala om och besvärja dödens framrusande vidunder, alltid livrädd och just därför hypnotiserad av den fasa döden väcker hos honom.
Staffan var inte alltid så snäll som han såg ut. Det var därför han drogs till August Strindberg, som förekommer i flera av pjäserna, både som gestalt och i två bearbetningar av ”Ett drömspel”. Han gjorde även sin egen ”Spöksonaten”, nämligen ”Spökspenaten”, plus ”Oväder på Brunnsgatan”.
”Vilse i pannkakan” blev snart ett lika bevingat motto som ”Det är synd om människorna”.
Andra valfrändskaper som fick sina egna pjäser var Den helige Franciscus (”Broder Frans, var är du nånstans?”) och Ivar Arosenius (”Det blödande pepparkakshjärtat”). Med poeten och dramatikern Werner Aspenström inledde han ett fruktbart tvillingskap. Säg troll och du är ett troll! Säg älva och du förvandlas till älva!
Hans arbetsmetoder var associativa och rörde sig fritt mellan ord och bild, alltid sin egen scenograf. Han skrev och målade regelbundet, på senare år som författare till filosofiska och självbiografiska dikt- och prosaböcker. Titlarna talar sitt westerbergska språk: ”Elvaåringen”, ”Onyttingen” och ”Hoppla”; här behandlas inte minst tidens korthet:
Två centimeter kvar. Det är inte mycket.
– Det beror på hur lång vägen är,
påminner måttbandet.
– Sånt vet man inte, svarar snigeln.
En decimeter, en meter, eller rent av en hel
kilometer?
Men det är kanske att begära
för mycket av livet.
Att veta.
Hösten 2012 gjorde han sin egensinniga version av Strindbergs ”Till Damaskus” på Uppsala stadsteater. De enda kvarvarande rollerna var Den okände och Damen. Han låg på sin säng bakom en skärm, hon kom från hemtjänsten och fick vid varje besök hjälpa Staffan att spela upp scener ur ”Till Damaskus”, en vandring som kunde leda vart som helst. Bakom sängen pekade en vägvisare åt olika håll. Slutstationen kunde lika gärna vara Luleå som Damaskus.
”Nu börjar det” kunde man läsa på den skrynkliga pappersridån. Så bands barndomen och döden ihop i Staffan Westerbergs teater. Efteråt fick alla i publiken en blå ballong.
Man tänker på slutrepliken i en annan av Strindbergs pjäser: ”Nu börjar sommarlovet”.
Läs mer:
Staffan Westerberg: ”Jag är fortfarande en så jävla rädd människa”















