Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag trycker på play. Jag pausar. Jag suckar. Ska jag bara sitta här? Det går inte direkt snabbt. Jag spolar förbi musiken, jag har hört Beyoncés ”Halo” förut, jag vet hur den låter. Jag pausar igen. Jag är törstig. Vad är det för VM-matcher i kväll? Jag måste pausa och kolla spelschemat. Jag sms:ar min man att jag saknar honom. Jag är hungrig. Jag pausar. Jag behöver en paus.
Enligt Jonas Gren är ”en av vår tids mest deprimerande siffror” att en människa vid en internetansluten skärm byter fokus var 47:e sekund. Men än mer deprimerande är att beteendet framför skärmen ju letar sig ut också i det övriga livet. Ett Sommarprat är långt, väldigt mycket längre än 47 sekunder. Det är utmanande att lyssna, bara lyssna, i en och en halv timme – till och med om man, som jag, delar Jonas Grens skärmskepsis.
Den ständigt internetanslutna människan har inte ens funnits i tjugo år
Jonas Gren är poet och skribent med ett ekokritiskt perspektiv, som gett ut flera naturlyriska diktsamlingar liksom romanen ”Kromosomparken”. Mest uppmärksamhet har han dock fått för fjolårets debattbok ”Ingen surf”. Det är den som ligger till grund för hans Sommar i P1.
År 2007, menar Jonas Gren, kan ses som big bang för den konstant uppkopplade människan. Det var då Iphone lanserades i USA och då Facebook slog igenom på bred front. Den ständigt internetanslutna människan har inte ens funnits i tjugo år, påpekar Jonas Gren. Ändå är det omöjligt att i dag föreställa sig hur alternativet skulle se ut, åtminstone på bred front.
För själv är Jonas Gren inte särskilt internetansluten. Parallellt med de deprimerande siffrorna berättar han sin egen digitala historia, som i korthet går ut på att han valt bort smart telefon och tillbringar sina arbetsdagar på ett kontor utan internetrouter.
En präktig offlinepoet? Det erkänner han själv: ”Javisst, jag är lite duktig. Men det är för att jag är så jäkla oduktig på att hantera internettillgången som jag måste sätta gränser.” Det är också det han vill uppmana lyssnaren att göra.
Det är lätt att ta till ett ord som ”tänkvärt” för att beskriva Jonas Grens Sommarprat, och det vore inte felaktigt. Men programmet i sig är lite spretigt, utan någon riktig röd tråd. För att vara poet är Jonas Gren också förvånansvärt opoetisk – språket är vardagligt och lättsamt, tankar fördjupas sällan.
Dessutom visar han, kan jag tycka, lite väl stor förståelse för den skärmberoende individen. Fega inte ur nu, vill jag ropa när den radikalt antiuppkopplade Jonas Gren mot slutet konstaterar att det ”kanske inte är en folkrörelse för att skaffa knapptelefoner eller ta bort routrar som vi behöver”. Varför inte det?
Läs fler Sommarkommentarer
Niklas Wahllöf: Jag lovar att Jonas Bonniers Sommarprogram blir årets mest googlade
Kristofer Ahlström: Amanda Romare prickar in det sämsta och näst sämsta med Sommar
Sanna Torén Björling: Svårt att värja sig när Martin Kragh tar oss till dödens närhet
Och här är man listan på alla årets värdar