Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Poesi
Viktor Johansson
”Den lena stenen”
Modernista, 122 sidor
Precis efter midsommar, när hela stan loggat ut, satt mejlen på autoreply och rest i väg till något ”lantställe”, smyger de ut den: Viktor Johanssons nya diktsamling. Det var sexton år sedan hans förra diktsamling, nästan tjugo sedan debuten. I min värld är det här en litterär händelse.
”Kapslar” gavs ut 2007 och tilldelades Borås Tidnings debutantpris. Viktor Johanssons mjuka melankoli flöt fram i nerviga dikter som gjorde plats för något som inte tidigare formulerats på det sättet. ”Viljan att göra en urgammal värld till sin, klottra över könen och tämja Historien till att börja ljus just här vid den egna blicken”, står det på baksidan av debutdiktsamlingen. Det är väl en önskan som de flesta debutanter kan skriva under på, men Johansson realiserade den. Han skrev en diktsamling till, ”Game over” (2010), därefter kom prosaböcker och filmer.
”Den lena stenen” är en diktsamling i sexton delar som skiljs åt av romerska siffror. Mellan del åtta (VIII) och tio (X) kommer plötsligt fyra (IV) igen, vilket jag tror är ett korrfel som borde ändras till nio (IX). Men jag vet inte säkert. När det gäller Johanssons estetik handlar mycket om att låta felen synas, öppna upp mot det trasiga och iaktta hur saker (världen, människor, jaget) går sönder. Kanske har han sett korrekturet och låtit det stå kvar, kanske är det bara slarv.
Den milda blicken, som liksom storögt iakttar utan att agera, rymmer både förtvivlan och ett inkapslat ursinne. Ibland slår den över i humor. Viljan är densamma som i debuten, att nyskapande börja ljus vid den egna blicken. Men diktjaget har blivit förälder, vänner har blivit skjutna eller dött av andra orsaker.
Hoppet ställs till någon annan: ”Det vi har att hoppas på / är ett nytt År noll, / då världens första dikt / uppstår och spritter i ett tonårssinne.” Längtan efter sprittande ungdomsenergi är stark, liksom efter någon som kan ”återförtrolla världen”. Intentionen att ”tämja Historien” tycks allt svårare att förverkliga:
Den tysta bakgrundsstrålningen,
den yttersta tiden,
den sena kapitalismen.
Jag kan säga att det börjar med grus i ögonen,
och vi är gulliga som småbarn
när vi sitter och gnuggar oss
med knutna nävar i ögonhålorna.
Kanske börjar det med grus i ögonen. Kanske med ett organ ”hårt som sten”. Ett sådant stenorgan opereras i alla fall ut från diktjagets kropp: ”Före ingreppet är jag inte nämnvärt rädd, / men efteråt går jag in i den svarta äggulan”. Och: ”Lever merparten av mitt liv däri, / simmar runt i en sammanpressad gravitation”.
Grus, sten, sand, fossiler, skelett, trilobiter, gnejs och granit. Stenmotiven är många och återkommande. Liksom rörelsen inåt. Men inuti ”ormens ömsade skinn / finns orm efter orm. / Mindre och mindre.” Diktjaget kämpar. Med sin depression, sin obekväma vuxenhet, samtidens krig och utrotningen av djur och växter.
Diktjaget har blivit förälder, vänner har blivit skjutna eller dött av andra orsaker
Det låter farligt nära generisk plakatpoesi och gamla tårar över svunnen ungdom. Men det Viktor Johansson har som är svårt att citera, är ett prosalyriskt flöde av oväntade och ibland ganska skeva bilder, här har jag bara lyft fram de tydligaste. Tillsammans med en talspråklig, drömsk men också detaljspecifik och rörlig stil skapar de en särskild stämning. En atmosfär som påminner om film, som Johansson också arbetar med. Jag tänker på förmågan att zooma in och ut och skifta perspektiv. Att klippa, lägga på ljudspår och sätta samman material till en helhet som hänger ihop genom sin vibe snarare än sin tematik.
Poetiska släktskap går att finna bakåt, till poeter som Johannes Heldén, Lukas Moodysson och Bruno K. Öijer. Och framåt till poeter som Elis Monteverde Burrau, David Zimmerman och Aya Kanbar.
Men bäst är förstås att relatera författarskapet till sig självt. Om ”Kapslar” var en debut som rymde mängder av löftesrika skärvor, kan man säga att ”Den lena stenen” har öppnat höljet. På gott och ont. Kanske var det inte mer än en sten därinne. En liten lent slipad sten. Men om jag håller den i handen och sluter ögonen, det vill säga om jag läser diktsamlingen ”Den lena stenen”. Då börjar filmen.
Läs fler texter av Anna Hallberg här, och mer av DN:s litteraturbevakning här















