Det är tidig lördagsmorgon i Venedig och en motorbåt med fem brandmän puttrar fram längs en fridfull kanal. Min fyraåriga son springer förtjust efter i hopp om att få se något dramatiskt, men det visar sig att de bara ryckt ut för att fiska upp en Iphone.
Detta problem har blivit så vanligt att brandkåren i Venedig fått konkurrens från den privata sektorn. En lokal kille som heter Luca har satt upp hemmagjorda affischer på stadens lyktstolpar, där han annonserar samma tjänst. För 150 euro dyker han upp omedelbart, med utrustning för djuphavsdykning, och lovar att hitta din tappade telefon i kanalbottens medeltida gegga.
Är det här kanske en glimt av Europas framtid? I takt med att andra delar av världen springer ifrån Europa ekonomiskt och tekniskt skulle det kunna bli vårt öde att erbjuda alltmer raffinerade tjänster för rika turister från USA och Kina, som reser hit för att dricka Aperol Spritz och tappa telefoner i kanaler.
Venedigs öde speglar Europas paradoxala globala image. Vi förklaras ha halkat hopplöst efter när det gäller teknik, tillväxt och krigsförberedelser, allt som räknas i dagens världspolitik. Samtidigt vill fler än någonsin besöka, leva och studera i Europa. Kontinenten förbereder sig nu på ännu en rekordsommar av historiska turistmängder.
Frankrike och Spanien räknar med mer än 100 miljoner besökare i år. Inte minst är det amerikaner som väller in. På Eurostar-tåget har amerikanska biljettbokningar ökat med 250 procent jämfört med förra året. För första gången är det dessutom fler amerikaner som flyttar till Europa än vice versa.
Det är inte bara turismen som speglar Europas dragningskraft, utan även statistik över de platser där folk faktiskt vill leva sina liv. Europa gör knappast allt fel när hundratals miljoner drömmer om att flytta hit. I FN:s World Happiness Report är åtta av de tio länderna högst upp europeiska. Frågan är snarare hur denna attraktionskraft kan vändas till något mer än ytliga turistpengar och kitschiga souvenirkiosker.
Det som borde vara en tillgång riskerar därmed att bli en börda, när turistmängderna äventyrar den själ som får oss att tycka om en plats
Sedan jag flyttade till Paris för två år sedan har jag hunnit besöka mer än 50 europeiska städer. Att det är så lätt att ta sig mellan intressanta platser här, med snabbtåg, är i sig en av Europas stora fördelar. Men i en slående mängd av städerna diskuteras samma problem: att alltför många vill vara där. De har för många turister, det är för mycket folk överallt, och efterfrågan på bostäder är så hög att priserna tränger bort lokalbefolkningen. Det som borde vara en tillgång riskerar därmed att bli en börda, när turistmängderna äventyrar den själ som får oss att tycka om en plats. Det förklarar de militanta åtgärderna i städer som Venedig och Barcelona, där de är befogat oroade över att reduceras till tjusiga museer, mysiga platser som förknippas med det förflutna snarare än framtiden.
Åtgärderna som behövs är ofta uppenbara, men ändå hamnar många städer fel. I Valencia möts jag av häpnadsväckande kontraproduktiva försök att tämja massturismens sociala kostnader. Många städer förbjuder kortvariga uthyrningstjänster som Airbnb, som pressar upp bostadspriser. I Valencia tillåts uthyrningssajterna, men bara i bottenvåningen av bostadshus. Den goda intentionen var just att undvika att invånarna trängs ut, men i stället slår man ut familjeägd butiksnäring – bagerier, kaféer, närbutiker och kemtvättar, alla små traditionella småföretagare och tjänster som skapar levande bostadsområden. De ersätts nu av den värsta sortens konforma lägenhetshotell, dit det varje helg anländer horder av krökande fotbollshuliganer som sitter ute på trottoarerna hela nätterna och dricker och skrålar, eftersom de fönsterlösa, opersonliga lägenheterna är för deppiga. Det är svårt att komma på ett mer effektivt sätt att förstöra gemenskapen och själen i ett bostadsområde.
Det gick så långt att Unesco hotade med att dra tillbaka stadskärnans status som världsarv. Dubrovnik tog varningarna på allvar och gjorde flera pragmatiska justeringar
I Dubrovnik brottas de med liknande problem med massturism, sedan dussintals kryssningfartyg började anlända dagligen för ”Game of thrones”-rundturer, eftersom flera inspelningsplatser i tv-serien finns i den historiska stadskärnan. Det gick så långt att Unesco hotade med att dra tillbaka stadskärnans status som världsarv. Dubrovnik tog varningarna på allvar och gjorde flera pragmatiska justeringar. Antalet dagliga turistfartyg och bussar begränsades, kluster av souvenirbutiker togs bort, biltrafiken reglerades, byggnader med lägenhetshotell köptes av staden och förvandlades till hyresrätter för lokala familjer. Kitschifieringen av staden kunde därmed avvärjas. På kort sikt förlorades några procent i turistintäkter, men på lång sikt räddas stadens hjärta.
Om allt fler platser i Europa klagar på överturism är problemet på landsbygd och småstäder tvärtom underturism och underbefolkning. Alla har sett våra demografiska prognoser. Det blir knappast bättre av fanatiska nationalisters fokus på ”återvandring”, som inte bara är en humanitär katastrof utan dessutom saboterar Europas möjlighet att hitta arbetskraft och försörjningsmöjligheter för framtiden. När jag reser runt i södra Europa möts jag av en oändlig mängd pittoreska medeltidsbyar där det inte längre finns några människor.
Det finns också initiativ för att inte alla kulturella och ekonomiska möjligheter ska koncentreras i samma handfull städer.
Abruzzo försöker etablera sig som nav för hälsoturism och friskvård, men målgruppen är inte internationella oligarker och wellness-influerare, utan vanliga, arbetande europeiska familjer
Auvergne i Frankrike, Asturien i Spanien och Abruzzo i Italien är alla vidunderligt vackra och relativt folktomma regioner, som arbetar med nya incitament för att decentralisera turismen. Abruzzo försöker etablera sig som nav för hälsoturism och friskvård, men målgruppen är inte internationella oligarker och wellness-influerare, utan vanliga, arbetande europeiska familjer. Med subventioner från EU, regionala och nationella program utvecklas hälsocenter, vandringar i naturområden och kulturella upplevelser som ska öka välmåendet hos den inhemska befolkningen och samtidigt tämja koncentrationen av turism i Toscana och Rom.
I Spanien pågår ett mer storskaligt nationellt projekt för att decentralisera både turism, migration och inhemska flyttmönster. I många småstäder på landsbygden är snittåldern nu över 60. Tomheten i dessa byar kan inte lösas med att hetsa folk att få fler barn, utan bara genom invandring utifrån och inflyttning från andra spanska städer. Francesc Boya, som leder initiativet från den spanska regeringen, säger till Financial Times: ”Utan invandring har den spanska landsbygden en omöjlig framtid.”
Det är talande att även Japan, som inte är världens mest invandringsvänliga land, erbjuder alltmer generösa incitament för utländska besökare och studenter för att slå sig ner i princip var som helst utom Tokyo och Kyoto.
Att sprida ut turismen och de kulturella möjligheterna i Europa är därmed inget trivialt konsumentproblem, utan en existentiell fråga som hänger ihop med kontinentens större utmaningar om identitet och självständighet, vår relation till omvärlden och våra framtida förutsättningar.
Läs mer:
Per J Andersson: Nu privatiseras mina drömmars stränder
