I Europa, liksom i västvärlden i stort, har vi länge tagit tillgången till rent vatten för given, men i takt med en föråldrad infrastruktur, ökade föroreningar, klimatförändringar och säkerhetshot börjar denna bild stämma allt sämre med verkligheten. Redan i dag uppstår vattenbrist i omkring 30 procent av Europas landyta varje år.
Sverige är inget undantag. I skrivande stund råder risk för vattenbrist i totalt elva av Sveriges 21 län, bland andra Stockholm och Uppsala. En viktig förklaring till den förhöjda risken är att den gångna vintern var nederbördsfattig. Även under våren regnade det mindre än normalt. Men vattenbristen förklaras också av en mängd andra faktorer.
– Dels har vi en växande befolkning och fler industrier och dels gör klimatförändringen att den här utmaningen ökar betydligt. När det blir torka dunstar vattnet och gör marken torrare och när det regnar sjunker vattnet inte ned i marken utan rinner bara av, säger Pär Dalhielm, vd på Svenskt vatten, som samlar samtliga Sveriges kommuner, kommunalförbund och kommunägda VA-bolag och har över 300 medlemmar. Han är även ordförande i den europeiska samarbetsorganisationen för vattensektorn, Eureau, sedan 2023.
Vattenbrist kan definieras både som en brist på själva resursen, men också att resursen inte har rätt kvalitet, påpekar han.
– En bra dricksvattentäkt kan ju bli förorenad av miljögifter som exempelvis PFAS. Dessutom gör ett förändrat klimat att vattnet blir varmare. Varmare vatten är svårare att producera dricksvatten från eftersom högre temperaturer gynnar tillväxten av bakterier, alger och annat organiskt material.
Under Europas städer och samhällen finns omkring 6,8 miljoner kilometer vatten- och avloppsledningar, vilket gör det till en av kontinentens största och minst synliga infrastruktursystem.
– I Sverige motsvarar längden på vatten- och avloppsledningar fem varv runt jordklotet, säger Pär Dalhielm.
En stor del av nätet byggdes under mitten av 1900-talet och närmar sig nu slutet av sin tekniska livslängd. Förnyelse av infrastrukturen toppar listan över de största utmaningarna för vattensektorn, enligt en färsk enkät bland medlemmarna i Eureau.
– Man tänker främst på potthål när det handlar om vägar, men våra ledningar under jord är fulla av potthål. Vi har ett utläckage på cirka 17 procent i snitt, så av 100 liter producerat vatten rinner 17 liter ut på vägen till kunderna. På vissa håll i Sverige är det uppemot 40 procent.
EU-kommissionen bedömer att det finns ett årligt investeringsgap på cirka 23 miljarder euro för att den europeiska vattensektorn ska kunna möta framtida behov. Förutom förnyelse av åldrad infrastruktur omfattar beräkningen utvecklad avlopps- och dricksvattenrening samt förbättrad vattenkvalitet, inte minst som en följd av regel- och lagändringar, och klimatanpassning.
– I Sverige behöver vi investera ungefär 590 miljarder svenska kronor fram till 2040, det är nästan 10 procent av Sveriges BNP, för att kunna upprätthålla de vattentjänster vi har i dag. Frågan är inte om vi har råd att investera, utan om vi har råd att låta bli, med risk för dyrköpta konsekvenser för näringsliv, livsmedelsproduktion och människors vardag, säger Pär Dalhielm.
Har vi underskattat påverkan av PFAS och andra evighetskemikalier?
– Jag skulle absolut svara ja på den frågan. Vi lever ju av samma vatten som dinosaurierna gjorde. Vi är duktiga på att använda vårt vatten om och om och om och om igen. Så när vi får in föroreningar som inte är naturligt nedbrytbara och inte lyckas få bort dem får vi ökade problem.
Han pekar på en rapport från EU-kommissionen som räknar med att om inget görs kommer dessa föroreningar att kosta samhället 440 miljarder euro, motsvarande 4 900 miljarder kronor, fram till 2050.
– Men genom att hantera utsläppen där de uppstår, det vill säga i tillverkningsledet, skulle vi kunna spara omkring 110 miljarder euro. I dag är det du och jag som betalar för reningen via vattenräkningen.
Det finns ett till perspektiv som i takt med ökat geopolitisk oro blivit allt mer aktuellt även för vatten och avlopp, nämligen beredskapsperspektivet. Här hänger många frågor i luften, menar Pär Dalhielm, men allt handlar om vilken beredskapsnivå Sverige ska lägga sig på.
– Ska vi ha dubbla vattentäkter? Vatten- och avloppsreningsverk i reserv? Beroende på vilken nivå vi väljer blir ju investeringsbehovet mindre eller större. I Oslo byggs nu ett reservvattenverk om det ordinarie vattenverket slås ut för 30 miljarder norska kronor. Det ligger under mark och är kopplat till en helt separat vattentäkt väster om Oslo. Så där tar man i så det bara dånar om det.
I Sverige använder vi strax under 140 liter dricksvatten per person och dygn och Pär Dalhielm uppskattar att kanske 10 liter går åt för att dricka och laga mat.
– Det är ju stor skillnad om beredskapskravet handlar om att vi ska kunna leverera 140 liter per person och dag under två veckors tid utan energi, vattenreningskemikalier och reservdelar, eller om det handlar om 10 till 15 liter per dag. Ett fungerande avlopp är lika viktigt som ett fungerande dricksvattensystem. Erfarenheter från Ukraina visar att när avloppssystemen slås ut blir situationen snabbt ohållbar och människor kan behöva evakueras redan efter några dagar.
Även om prioriteringen av vattenfrågan lyfts till följd av ett ökat fokus på beredskap har sektorn fortfarande en undanskymd plats på den nationella arenan, menar Pär Dalhielm.
– För el, livsmedel och andra typer av stora försörjningssystem finns det ett utpekat ledarskap på nationell nivå i regeringen, på ett departement eller på en myndighet, men det saknas för vatten där man anser att frågan ska lösas på lokal eller kommunal nivå. Men även om det är lokalt ansvar i dag så är det en nationell angelägenhet att det funkar, säger han och pekar på de problem som drabbat Gotland till följd av vattenbrist.
– Inte nog med att det försvagar samhällets robusthet, det får också konsekvenser för näringslivet där företag hotar att flytta.
Pär Dalhielm tycker också att det är talande att det i motsats till energi, livsmedel och totalförsvar, där det finns ett oräkneligt antal statliga utredningar, bara gjorts en rörande vattenförsörjning.
– Den blev klar för två och ett halvt år sedan och fortfarande har dess förslag inte gått vidare till beredning och genomförande.
Fakta.Så slår vattenbristen mot Europa
Transport: Låga vattennivåer i Rhen och Donau gör att fraktfartyg inte kan lastas fullt ut. I Rotterdam kan fartyg bara ta omkring 30 procent av normal last, vilket kräver fler pråmar och ökar kostnaderna.
Industrin: Rhen är en central transportled för tysk industri. En månads låga vattennivåer kan minska inlandstransporterna med omkring 25 procent och industriproduktionen med cirka 1 procent.
Energi: Kärnkraft och vattenkraft påverkas när floderna inte längre ger tillräckligt med vatten för kylning respektive produktion.
Jordbruk: Skördar slår fel, vilket kan leda till högre matpriser och ytterligare inflation.
Teknik: Europas utbyggnad av datacenter påverkas, eftersom många anläggningar är beroende av vatten för kylning samtidigt som de etableras i vattenstressade områden.
Källa: Financial Times
Läs mer:
Vattenkrisen: ”För mig är duschen ingen njutning”
Larmet till regeringen: Gruvboom hotar dricksvattnet