Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
För att vara en vuxen man, sedan decennier bosatt i Stockholms innerstad, är jag förvånansvärt dålig på att åka tunnelbana. Det handlar inte om bristande intresse. Jag älskar tuben, tycker fortfarande att det känns citytufft att passera spärrarna, ta rulltrappan ner – slåss mot impulsen att glida på arslet längs ledbandet – och försvinna in i folkhavet på perrongen.
Nej, mitt problem handlar om överdrivet självförtroende. Att jag gått på min egen air av ”här har ni en man som vet var han bor” – och som därför inte ständigt behöver kolla på skyltarna, eller lyssna på utropen. Jag menar, man känner väl när man närmar sig Skanstull.
Det kan jag avslöja att det gör man inte.
Däremot märker man när man har glömt att gå av, för då dyker vagnen plötsligt upp i ljuset. Man färdas alltså utomhus, med utsikt. Brr! Inget säger bonnvischan som när en tunnelbana liksom går direkt på marken, utan tak.
Kort sagt, för att så sällan ha ärenden till Gullmarsplan (and beyond) är jag påfallande ofta där. Faktiskt så ofta att jag inte längre berättar om det för fru B.
Jag kände mig som en liberal väljare – sååå ensam. Och körde vi inte också ovanligt långsamt?
Förr – som i det här fallet inföll för ungefär ett år sedan – brukade jag bygga anekdoter om mina felåkningar, i tron att de var lite charmiga. Men så var familjen på middag hos några vänner och jag tog chansen att berätta om ett äventyr tidigare samma dag.
Jag satt på gröna linjen med hörlurar på och datorn uppslagen – de här kåserierna skriver inte sig själva, kära läsare. När vi rullade in på Hötorget var det normalfullt i vagnen, men nästa gång jag tittade upp: helt tomt. Jag kände mig som en liberal väljare – sååå ensam. Och körde vi inte också ovanligt långsamt?
Då släcktes lamporna. Och tåget stannade helt.
Jag tittade upp på middagssällskapet. Förväntade mig ögon uppspärrade av intresse, kanske ett utrop: ”Herregud, ditt lilla charmtroll, vad hade hänt!?”
I stället möttes jag av huvuden på sned och medlidsamma blickar som betydde: ”55 år och för dum i huvudet för att åka t-bana, trist!”
Faktum är att stoppet var en del av samma, noggrant annonserade, förberedelse för nya linjer som pågår denna sommar. Efter en kvart eller så kördes mitt tåg fram ur sitt gömställe och tillbaka till Hötorget, och jag är själv imponerad av med vilken avspänd nonchalans jag, som enda passagerare ur det släckta tåget, stegade ut på perrongen. Jag hoppas att jag utstrålade ”Brukar inte ni abonnera tåg på tisdagar?”, men är inte säker.
Läs mer:
Förra Herr B-kåseriet: Ordet som väckte min inre språkpolis
Herr B-klassikern: Tre tecken – så vet du att du borde gått på semester (2024)
Senaste dagarnas mest lästa kåseri: EU: Jag hade fel om spetta/spätta – gissa om läsarna hörde av sig
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
