Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Ett parti att lita på. Så har nog många uppfattat Moderaterna när det gällt den ekonomiska politiken. Inte ett gäng som lovar allt åt alla, utan som prioriterar ordning och reda i statsfinanserna, lyssnar till nationalekonomisk forskning och fattar det här med incitament.
Det tog ett tag att etablera den bilden. Länge betraktades M mest som ett parti för de rika, som inte stött på en skattesänkning man inte gillade, oavsett konsekvenser för budgetbalans.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gjorde upp med allt detta. De förklarade offentligt att den egna ekonomiska politiken inte gått ihop, lovade att inte förlita sig på fantasifulla dynamiska effekter och slog fast att pressade nivåer i skattetabellerna främst skulle gynna låginkomsttagare och främja arbete.
Väl vid makten instiftades Finanspolitiska rådet för att årligen utvärdera regeringens ekonomiska politik – vetenskapen fick en hedersplats!
När utbudschocker drivit upp priser har M omfamnat en allmän kompensationspolitik. Bilförare, bussåkare, flygresenärer – alla ska ha en del av kakan!
Reinfeldt och Borg gjorde därmed Moderaterna till svensk politisk tungviktare i grenen ekonomisk politik. Den positionen håller nu Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson på att vaska.
Dribblandet med momsen är på sätt och vis kronan på verket. Det råder en närmast förödande konsensus bland ekonomer om att denna borde vara enhetlig. Trots det valde M-regeringen att gå fram med en mycket dyr halvering av matmomsen, som alltså innebär att det redan existerande gapet vidgades, och häromveckan lanserade finansminister Svantesson förslaget att momssatsen även inne i matbutiken ska differentieras. Politiker ska alltså bedöma huruvida grevé eller gouda förtjänar att beskattas hårdast.
Det handlar om en typ av ekonomisk klåfingrighetspolitik som väl mest förknippas med Argentinas peronister och andra populister i länder långt borta, och som man i ärlighetens namn inte kunde drömma om att svenska moderaterna ens skulle fundera på.
Men det är alltså inte ett misstag i arbetet.
När utbudschocker drivit upp priser har M omfamnat en allmän kompensationspolitik. Bilförare, bussåkare, flygresenärer – alla ska ha en del av kakan!
Särskilt pikant är skattesänkningarna på drivmedel. Kriget i Mellanöstern har alltså inneburit att tillgången till olja och därmed bensin försämrats. Vi måste använda mindre. Det stigande priset är en reflektion på detta. Men den mekanismen vill Moderaterna trubba av, som om man föredrar sovjetiska verktyg som ”kö” och ”ransonering” för att hantera brist.
Alla fattar att förslagen som Moderaterna just nu skjuter ur sig som en Håkan Juholtsk popcornmaskin handlar om valfläsk ämnat att vända på opinionssiffrorna.
Resultatet för de offentliga finanserna är dessutom allvarliga. Finanspolitiska rådet – Anders Borgs skapelse – var stenhård i sin kritik i vintras.
Det har varit bra för Sverige att vi haft ett högerparti som varit att lita på i den ekonomiska politiken. Arbetslinje och ordning och reda i statsfinanserna har blivit något som alla andra också tvingats förhålla sig till. Men det har också varit bra för M – man har kunnat locka marginalväljare som gillar ansvartagande politiker, och blivit ett statsbärande parti.
Alla fattar att förslagen som Moderaterna just nu skjuter ur sig som en Håkan Juholtsk popcornmaskin handlar om valfläsk ämnat att vända på opinionssiffrorna – flera satsningar är tajmade så att de endast gäller över valet.
Det är tveksamt om det gynnar partiet ens på kort sikt – men även om det gör det så handlar det om en förbluffande kortsiktighet, och sker till priset av att bilden av Moderaterna som ett parti som är lite seriösare än andra i den ekonomiska politiken raseras.
Läs mer:
Max Hjelm: Om inte han anses svensk nog, vem räknas då?
DN:s ledarredaktion: Putin ser allt mer ut som en förlorare