I slutet av 2025 slocknade scenljuset över Dramatens scen på Elverket för gott. Efter nästan 30 år med teater- och dansföreställningar sade nationalscenen upp sitt hyreskontrakt då hyran blivit för hög.
Den nya hyresgästen är Filip Hammar och Fredrik Wikingssons produktionsbolag Nexiko, som i höst öppnar vad de beskriver som en ny kulturarena. I det rum som tidigare hyste Dramatens scen ska nu i stället digitaliserad konst omsluta lokalen. Det kan närmast liknas vid vad som internationellt går under namnet som ”immersiva” kulturupplevelser.
Utanför den gamla transformationsstationen på Östermalm i Stockholm ser allt ut som det alltid gjort. Den orange byggnaden tronar högt på Linnégatan och Dramatens skylt är fortfarande upphängd. I höst blir lokalerna en plats för ”nya typer av berättelser”, enligt Lars Beckung, vd på Nexiko och Elverket.
– Det här blir en kulturdestination för en växande berättargenre, säger Lars Beckung.
Vi går in genom foajén och möts av de sedvanliga dubbeldörrarna. Där sitter, än i dag, affischen från den sista föreställningen som spelades här: ”Hamlet” med Gizem Erdogan och Gustav Lindh i huvudrollerna.
Lars Beckung knappar in den fyrsiffriga koden på dörrhandtaget och öppnar. Där inne är det mer en byggarbetsplats än en kulturdestination. Damm och spån från gipsväggarna ligger som ett mjäll på golvet, från taket hänger vita ljusslingor och kablar.
– Här ska vår entré vara, där vi ska välkomna gäster och sätta stämningen för hela besöket, berättar Caroline Fagerlind, operativ chef på Elverket.
Hon föser bort en plastfilm och leder oss in i den sal där Dramatens teaterscen en gång var. Nu täcks väggar och golv av projektordukar och längs panelerna finns luckor där högtalare står. I taket sitter ett 20-tal projektorer, riktade mot olika ytor i rummet.
När det nya Elverket slår upp dörrarna i september kommer konst av den värmländske konstnären Lars Lerin att fylla väggarna. I flera månader har ett helt team med regissören – tillika Lerins guddotter – Sara Broos i spetsen digitaliserat konstverken och blåst rörligt liv i dem. Verken kombineras med arkivbilder från konstnärens liv och inspelningar där han själv berättar om sin uppväxt.
Den audiovisuella utställningen har fått namnet ”Det mörka ljuset”.
Globalt sett har liknande utställningar blivit en allt populärare genre. Tidigare har digitaliserad konst av bland andra Van Gogh och Monet blivit till immersiva upplevelser i utställningshallar världen över. I städer som London, Seoul och New York har samtida kreatörer allt mer börjat sätta sin egen prägel på uttrycket och använder tekniken som ett konsthantverk.
När Beckung presenterade förslaget för Fredrik Wikingsson möttes han av viss skepsis. Medieprofilens intuitiva reaktion var att immersiv konst var ”skärmsläckarskit”. Men efter att själv ha upplevt liknande utställningar såg han i stället möjligheter i berättartekniken.
– Vi började prata om vilken ny typ av berättande tekniken faktiskt möjliggör. Tanken att maximera berättelser tycker jag känns kul och med den här tekniken finns det förutsättningar att stänga ute det vanliga pisset och försvinna in i någonting mer, säger Fredrik Wikingsson.
Caroline Fagerlind hoppas att Elverket kan bli en plats som lockar kreatörer som vill utveckla sitt berättande.
– Vi vill att Elverket ska bli en plats dit kreatörer kommer med idéer de inte kunnat förverkliga någon annanstans. Tekniken gör att vi snabbt kan förändra rummet, men det viktigaste är att den öppnar för helt nya sätt att berätta. Ena gången kan publiken kliva in i Lars Lerins bildvärld, nästa gång i en naturdokumentär, en konsert, en teater – eller något vi ännu inte har föreställt oss, säger hon.
Kritiken mot liknande immersiva utställningar har varit att man kapitaliserar på konsten. Hur resonerar ni kring det?
– Vi är av åsikten att tröskelsänkare för konst i stort skapar ett bredare konstintresse. Sedan är konst något som många rika personer äger och gömmer. Det finns fantastiska museer i Sverige och Europa som visar det, men i stället för att behöva åka till de olika platserna, där tavlorna finns, så blir det här ett sätt att tillgängliggöra konsten, säger Lars Beckung.
Han menar också att det är svårt att driva kulturarenor i Sverige, då man konkurrerar med statliga institutioner som Dramaten och Nationalmuseum.
– Det är klart att man måste hitta en kombination av något som har hög verkshöjd och som funkar kommersiellt. Annars går man i konkurs. Som produktionsbolag har vi alltid tyckt att det är spännande att verka i en kontext där man försöker nå många, säger han och lägger till:
– Det kommer säkert finnas de som inte tycker att det här är finkultur, och det är vi helt okej med. Vi tror att det är relevant kultur. Och det är i alla fall bättre än att det blir ett gym här.