Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Memoar
Richard Ford
”Hur jag hamnade här. En memoar”
Övers. Staffan Söderblom. Brombergs, 150 sidor
Den blir författare som kommer in i språket med fel fot först – ungefär så uttryckte Lars Andersson det en gång. Det stämmer bra på Richard Ford, som menar att han har en också för honom själv länge okänd dyslexi. Den fick honom att läsa långsamt och noga och lägga märke till saker i litterära verk som gick andra förbi. Som deras form.
Ford har hunnit bli 82. För tre år sedan kom den stora romanen ”Bli min”, ännu en detaljskarp betraktelse av USA:s samtid sedd genom ögonen på Fords återkommande huvudperson Frank Bascombe. Nu följer en tunnare essäbok, ”Hur jag hamnade här” – originaltiteln är ”How I got on” – där han försöker ringa in sitt eget sätt att skriva. Eller kanske snarare vad litteraturen och skrivandet gjort med honom. Staffan Söderbloms översättning följer Fords noga utmejslade engelska nära.
En annan tänkbar titel hade kunnat vara ”Hur man blir bättre”. Hur man ständigt försöker skriva bättre, komma längre in i vad romanen vill säga, är bokens huvudämne. Men det stannar inte där. Ford söker vägar in i ett nästan tabubelagt område som vi kan kalla den vardagliga godhetens egenart. Den som läst hans romaner vet att det också är något de ständigt stångar sig fram mot: de korta ögonblick då människor, på ett ofta trött och kantstött vis, förstår sig på varandra och hamnar i ett gemensamt rum man annars har svårt att hitta dörren till.
Ford berättar på knappa 150 sidor om inledningen till sitt författarskap och de första fyra böckerna, inklusive genombrottsromanen ”Sportjournalisten” (1986). Liksom om hur hans uppväxt i ett, med hans egna ord, rasistiskt Mississippi drev bort honom från tanken på att skriva om vad vi kallar ”politik” – motsättningar, maktspel, vem som äger vad. Han uppehåller sig ganska länge vid hur provocerad – men också stimulerad – han blev då en tysk läsare frågade honom om hans noveller i ”Vinterfiske” var ”politiska”. Han förstod inte vad denne menade, men det satte igång en lång tankekedja.
Något som också fick hans fantasi i rörelse åt det hållet var minnet av den lilla egyptiska mumie som fanns utställd i hans hemstad Jackson, ett objekt för äckelfascination bland barnen. Senare får han veta att den var förfalskad, bara tyg och klister: den blev till sinnebilden av uppväxtsamhällets självsyn, hopklistrad kring en lögn om skillnaden mellan svarta och vita.
Med Umberto Eco säger han att ny kunskap, rentav visdom, kan finnas i ”strukturen i en roman”, i förmågan att ”uppdaga nya betydelser”, ibland hos ett enskilt ord.
Vad Ford kommer fram till om romaner är att man läser dem för att lära sig något nytt, något som ännu inte gått att beskriva. Och att det ”politiska” i så fall med nödvändighet sitter i själva formen romanen skapar. Med Umberto Eco säger han att ny kunskap, rentav visdom, kan finnas i ”strukturen i en roman”, i förmågan att ”uppdaga nya betydelser”, ibland hos ett enskilt ord. Han exemplifierar med ett citat från poeten Robert Lowell som länge slet med en versrad – tills den föll på plats då han infogade ordet ”inte”. Hela dikten ville nu betyda motsatsen till vad han trott. Men formen stämde med ens och krävde en annan inriktning.
En sådan fungerande form hos en litterär text utmärks enligt Ford av att den helt enkelt gör läsaren uppmärksam. Det handlar inte om att ”hitta sin röst” – som han slår fast har alla tillgång till ett antal röster. Med Wallace Stevens menar Ford att dikten – eller romanen – erbjuder ”en glädje i tilliten”. Men han spetsar till det: ”Alla litterära texter som jag någonsin har skrivit försöker åstadkomma just den saken – en ersättning för en glädje i tilliten – åtminstone så länge man befinner sig i berättelsen.”
Och alla som någon gång drabbats av uppmärksamhet i en roman av Richard Ford förstår vad han menar med denna ”ersättning för en glädje i tilliten” mellan människor. Den är ofta tummad och solkig, men man får syn på den och har lärt sig något om vilka vi är.
Läs fler texter av Ola Larsmo och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur